Flöden:
Inlägg
Kommentarer
Modesty Blaise. Kerstin Årres stora idol i serievärlden.

Modesty Blaise. Kerstin Årres stora idol i serievärlden.

Om man måste välja ett alternativ av dem som Kerstin Årre radar upp här nedan i sitt senaste inlägg så väljer jag förstås X, eftersom det ligger nära sanningen: ”Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.” Och nu riktar jag denna text i första hand inte till Kerstin Årre utan till läsarna av detta brevsamtal. Jag bryter formen och det gillar jag egentligen inte, men vad fan, hon skrev en hyllningstext till mig här en gång, som jag blev rörd av.

Det är dags att återgälda detta.

”Du var ju nästan som förälskad”, sa en kollega häromdagen, på tal om hur det var när jag kom hem från en resa till Mellanöstern i november 2010 och hade träffat Kerstin Årre första gången. Årre – denna oerhört livsbejakande, rättframma, roliga!, smarta, ärliga, omtänksamma och äventyrliga person.

”Tyst, blyg och tråkig”, beskrev hon sig själv en gång i något av alla brev vi växlat.

Jag blev tagen av henne på det där sättet man kan bli av intressanta människor man möter. Jag ville veta mer. Så vi började brevväxla och snart hade vi börjat avhandla livets allra viktigaste frågor, på det där lite trevande sättet när man inte vet hur mycket man ska våga anförtro sig.

Vi avhandlade: förstameningar i litteratur, den korrekta tiden på minuten det tar att röra sig från en punkt A och en punkt B, kärlek, våra respektive ungdomstider, om man får svära när man skriver, skvaller om våra vänner och våra familjer (som vi båda sätter främst i livet), detta med att jobba för mycket, samt en hel del om djur.

Det var först flera månader senare som vi träffades fysiskt igen, och då kände vi varandra på djupet, så där som man bara kan göra när man fått gott om tid på sig att både läsa och skriva och tänka efter. Det kändes bra. Och det har fortsatt att kännas bra sedan dess. För mig är det självklart att hon och hennes rara karl ska komma på bröllopet vi anordnar i juli; jag räknar henne som en nära vän.

Det var jag som tvingade henne att skriva denna blogg. Själv var hon helt övertygad om att hennes slängiga prosa inte passade sig. Hon kunde inte alls skriva, sa hon. Well, fortsatte hon faktiskt helt utan falsk blygsamhet, visst kunde hon skriva och sätta punkt och kommatera och allt det där (om än kanske inte med semikolon) men i vart fall hade hon ingenting att säga. Absolut ingenting.

Eller hon kanske hade något litet att säga – men det var i vart fall inget som lämpade sig för offentligheten.

När jag pussades med min blivande fru första gången var Kerstin Årre den fjärde personen i min värld som fick veta detta. Först sms:ade jag min lillebror, sedan en vän som varit invigd som moraliskt stöd redan tidigt i romansen, och sedan ringde jag mamma. Och en stund senare hade jag Kerstin i telefonen – för att vi höll på och grejade med att sätta igång den här bloggen, och hon fick en snabbkurs i WordPress. (”Jag är så rädd för att klicka nånstans så att allt bara går sönder!”) Och hon överröste mig förstås med uppmuntran och lyckönskningar.

Jag är så glad att vi började skriva denna blogg. Det fanns så mycket i alla dom brev vi skrivit till varandra som förtjänade en större publik.

Eller skitsamma om det är en större publik. Det är trevligt att ha detta samtal samlat på ett ställe.

Jag älskar att reta henne – för hon skriver som bäst när hon är lite arg. Då behöver hon inte ta en promenad med sin labrador Kajsa, och fundera, och lägga pannan i djupa veck, och prova formuleringarna. (Jag föreställer mig hur hon går där, mellan gatlyktorna i Borlänge, och muttrar för sig själv.) När hon är arg skriver hon ett inlägg på femton minuter. Annars tar det lite mer tid.

Vi är båda dramadrottningar av stora mått. När vi blir arga är vi inte rädda för att bli arga på riktigt och säga vad vi tycker. Kerstin Årre är en av få människor som skällt ut mig via mejl. Men trots det är hon ändå noga med att påpeka: ”Men jag tycker ändå om dig. Kram på dig.”

Hon är också en av de mest omtänksamma människor som finns. När jag är ledsen så skickar hon en present på posten, som ska pigga upp; en lånebok, en flaska isländsk sprit, ett recept på soppa.

Och hon är världens bästa på att uppmuntra! När jag i något brev tyckte att min manlighet fick sig en törn (Gud, så larvigt!) för att jag var sjukskriven för utbrändhet när jag var nykär och ville vara något jag inte var skrev hon: ”Du underskattar verkligen det kvinnliga könets behov av att få vårda, Tobias.”

Vi är verkligen mycket olika. Vi är också väldigt lika. Det är en bra kombination i vänskapsförhållanden.

Själv är jag världens sämsta på att skicka presenter.

På tal om att skicka presenter lovade jag för åtta månader sedan att skicka ett USB med en massa mejlkorrespondens mellan oss som hon hade råkat radera. För någon månad sedan fick jag äntligen möjlighet att komma ihåg det, eftersom hon hade både påmint mig tre gånger extra och gett mig ett USB-minne.

Så då skickade jag ett tomt USB-minne till henne.

Jag tror inte att postterminalen hade avmagnetiserat det.

Jag tror att det var jag som var så tankspridd att jag glömt att lägga över filerna på det.

I ett mejl skrev hon stoiskt: ”Tack för USB-minnet. Dessvärre var det tomt, så nu skiter vi i det här.”

Den elakaste saken jag skrivit till henne, apropå detta med att skriva blogg, handlade om min självgodhet, som hon knappast är sen att hacka på i denna blogg. För mig går det fort och lätt att skriva, för det mesta, peppar, peppar … Jag har ju jobbat som skribent i olika former i tjugo år. Så jag skrev: ”Ja, det är ju lätt för mig som är en sådan som skriver böckerna som ni på biblioteken sorterar.”

Det är mycket viktigt att veta att biblioteken inte primärt sysslar med att sortera böcker om man ska förstå varför det där var så elakt. Hon har skrivit mycket om bibliotek i denna blogg. För folkbildningen är det väldigt bra att sådana som Kerstin Årre finns. (Kerstin Årre är bibliotekschef på biblioteket i Borlänge till vardags.)

Jag tycker om henne så mycket att jag vill göra en seriefigur av henne. Så det ska jag göra någon gång. Och det är ett sätt för mig att uttrycka min kärlek till denna remarkabla människa: det är bara dem jag tycker särskilt mycket om som blir seriefigurer med min penna.

Man kan tro att jag skulle bli upprörd av att någon säger åt Kerstin Årre att veta sin plats som kvinna och inte ta plats i det offentliga rummet (alternativ 2 nedan). Men det blir jag inte: tvärtom. Om någon blir upprörd av det hon skriver så betyder det väl att det är viktigt att hon finns och att hon vågar sätta sig där framför datorn och randa ner sina tankar och åsikter?

Dessutom är jag inte en sådan man som tror att jag måste dra min lans och försvara alla ”värnlösa kvinnor” runtom i världen.

Den som tror att kvinnor är värnlösa har aldrig träffat Kerstin Årre.

För mig är hon en stor förebild.

Och dessutom svär hon snyggt.

Jag har fått en del kommentarer på sista tiden. Kommentarer som går ut på att jag är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen.

 Så kära läsare, nu vill jag ha din hjälp.

 Om du orkar, tyck till om något av följande alternativ:

1.    Ja, du är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen och borde genast ändra attityd.

X.    Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.

 2.    Velourkillen är man och har alltså rätt att uttrycka en åsikt. Kulturtant, du är kvinna och måste därmed tänka på att hålla med, stryka medhårs, tindra med ögonen och se till att velourkillen är nöjd och glad.

Jag lovar inte att ändra mig för alltid om svaren (om jag får några) visar att du inte tycker att jag är snäll nog, men jag lovar att försöka skriva ett (till) vänligt inlägg. Märk väl att jag skrivit oerhört snällt om velourkillen en gång.

Tacksam för svar!

Kerstin

För några år sedan skulle jag aldrig drömt om att avsluta ett brev till någon som inte stod mig mycket nära med ordet “kram”.

Så började jag få en massa meddelanden från folk inom Peace & Love-organisationen som avslutades med “kram” och upptäckte hur glad jag blev av det ordet.

Den upptäckten gjorde att jag använder kram så ofta jag bara kan, och önskar att jag vågade använda ordet ännu oftare.

Min nya chef till exempel var tidigare festivalchef för P&L. Alltså avslutade jag alltid mina mejl till honom med “kram”. Numer känns

Borlänge kommun gillar kramar, men kanske inte om man avslutar sina tjänsteskrivelser med “kram”

det lite opassande att skicka kramar till kommunens kultur- och fritidschef, men han är ju samma person, så jag kompromissar och använder kram varannan gång.

I de mejlkontakter jag har varje år med P & L-forums föreläsare och artister använder jag alltid “kram”. De lite yngre artisterna verkar

aldrig reagera men de något äldre blir lyckliga, känner sig omhändertagna och kommer till oss med glädje. Och det är det lilla ordet kram som gör det.

Du och jag tycker ofta lika, men ibland från olika perspektiv. För mig är det här mer en generationsfråga än en fråga om kön. Vad får man göra när man är åtta år, 46 år eller 60 år? Det jag blir mest provocerad av i ditt citat är naturligtvis att någon kallar 46-åriga män för gubbar! Va!!!

Kommen så här långt inser jag att du aldrig frågat efter hur jag använder “kram”, nej bara om män får använda det, så jag ber om ursäkt för min okoncentrerade väg hit (nikotinabstinens) men svaret på din fråga är naturligtvis att herregud! Alla som vill avsluta sina brev, mejl, chat, möten, telefonsamtal och vykort med “kram” både får och ska göra det. Den som vill använda något annat uttryck får väl göra det (jag ska aldrig mer klaga ens på MVH bara jag slipper använda det själv).

Många kramar
Kerstin (kvinna, 60 år)

PS. Jag vill citera ett tweet jag fick igår: “mitt i förra årets p&l stress skrev du kram i ett mail och jag kommer ihåg att jag blev så glad och varm. Jag röstar på kram!”

Hen gillar alltså “kram” även i ett jobbmejl, och från någon som inte är en nära vän.

Kram!

Kram!

”KRAM är bland det löjligaste som finns som folk skriver till varandra i meddelanden”, slår en deltagare fast i ett sorts löpande brevsamtal jag deltar i. (Är det intressant att veta vilket kön hen har? Jag låter det vara osagt.) ”Kram! Vi är inte 8 år gamla! Men ändå slutar en del sina meningar med kram. Om ni ser mig skriva kram till någon i ett meddelande så måste ni håna mig länge efter det. Nä, jag vill ha kramar på riktigt. Inte i några meddelanden.”

Så långt är allt väl, hen uttrycker en åsikt och det är det absolut inget fel med det, nej. Bara utifrån det påståendet så kan man ha ett spännande samtal om hur man undertecknar brev. Du och jag, Kerstin, har ju redan avhandlat det där ”Med vänlig hälsning”, som många verkar tycka är så provocerande att tidningen Språk rekommenderar att man använder ”Med varma hälsningar” i stället.

Men så kommer det här, som en avslutande knorr för att betona (?) hur töntigt det är med kramar:

”Tänk er 46-åriga gubbar som sitter och avslutar meddelanden med ’kram’!”

Och då är det ju inte längre ett samtal om hur man avslutar ett brev. Nu blir det helt plötsligt ett samtal om vad som är okej – och inte – att göra om man är man.

Det som lämnas osagt tyvärr är om det är okej för 46-åriga kvinnor att avsluta sina brev med ”kram”, men eftersom detta inte nämns så förutsätter jag att det är okej för kvinnor att skriva ”kram”. Åttaåringar får ju uppenbart göra det, det har ju redan slagits fast; kanske också åttaåriga killar? Men får 46-åriga män göra det? Nej.

Har hen rätt?

Jag skulle bli så glad om vi någon gång förde ett samtal om dom frågorna som är viktiga i livet (kärlek, kramar, kärlek och kramar igen) utan att vi utifrån våra kön förväntas vara och bete oss på ett visst sätt.

Jag skulle önska att läsarna av Kultur och velour-bloggen redde ut detta i kommentarsfältet nedan.

Är det okej att skriva ”kram”?

 Kram,

Tobias (man, 35 år gammal)

På förekommen anledning fick jag i helgen höra att blodkärlen i hjärnan drar ihop sig när man slutar röka och att man alltså blir dum.

Det åtgärdades snabbt med ett litet återfall och i vad som möjligen kan ha varit ett ögonblick av klarsynthet  insåg jag varför du tycker att jag är taskig fast jag bara tycker att jag säger sanningen.

Du tror att jag retas när jag säger att du är duktigare och vuxnare än jag. Jag trodde att vi sedan länge var överens om att du plockar fler vuxenpoäng än jag, men ok. Jag ska inte kalla dig för vuxen och och duktig på ett tag. Jag ska inte ens larva mig och säga dålig och barnslig istället.

Jag ger dig också vinsten i den stora “tycka-synd-om-kampen”.

Vad är väl mina sluta rökakval jämfört med din plåga att i solsken bära hem kattmat. Vovvens fodersäckar väger säkert 25 kilo, men jag tar dem i bilen och handlar molniga dagar, så det är inte ens i närheten av att vara en näradödenupplevelse.

Nej, innan vi blir som en Monty Python-sketch om vem det är mest synd om sträcker jag vapen. Möjligen har denna roliga, vilsamma och vackra helg också gjort mig riktigit snäll.

Kramar
Kerstin

Tio kilo under armen - för det jävla handtaget går ALLTID av!

Tio kilo under armen – för det jävla handtaget går ALLTID av!

I två kilometers uppförsbacke, i 26 graders värme och gassande sol, bar jag hem 10 kilo kattsand och tre kilo kattmat. Med en ryggsäck på ryggen som vägde ytterligare fyra kilo. Inget vatten hade jag med mig. Och märk nu väl att jag dessutom betalade 699 kronor för att siameserna ska få äta och bajsa i en månad till.

Inte gnällde jag för det, fastän jag trodde att jag skulle dö sista biten. Jag var tvungen att sätta mig på en bänk, medan livet passerade revy. Som en liten farbror. Sedan hostade jag en god stund och fick upp slem från 2003 ur lungorna.

Det där hade aldrig gått om jag rökt. Eller vad fan – det hade det väl, men jag hade nog varit ännu mer rädd för att hjärtat skulle stanna på vägen.

Jag vill ge dig allt beröm i världen för att du har tagit dig an detta – och det tycker jag allt att jag har gjort också!

Vi har bara hållit på i en vecka och vi är bara nästan lite osams. Det ska vi fan ha cred för! 

Det är också helt okej att gnälla litegrann; det gör jag ju själv.

Och jag tänker inte bli provocerad av att du kör klapp på huvudet-retorik, att du kallar mig självgod, och hänger offerkoftan över axlarna på mig. Icke!

Nu har jag betalat räkningar och svurit, och det gick bra det med, trots rökabstinensen. Jag tror fan i mig att jag svor till och med lite mindre än vanligt, för nu behöver jag ju inte lägga undan 53 kronor om dagen för att ha råd att ta livet av mig. Dessa pengar kan sparas till något roligare i stället.

Och nu ska jag jobba litegrann till innan det är pingsthelg. Sol och värme är det i huvudstaden idag!

Det är så himla fint!

Kram på dig!

Tobias!

Tänk på att du pratar med en gammal människa! Vad menar du med ägd? Äh förresten, skit i det, jag förstår andemeningen.

Men annars förstår jag inte vad du syftar på. Kan det vara det här med Stig Lindberg? Förlåt, jag tar tillbaka allt. Klart en sjuttiotalist kan uppskatta honom. Vad tänkte jag på?

Något annat jag uttryckt med elaka härskartekniker?

Att alla inte alltid gör det de vet är bäst är väl bara sant?

Att jag förklarar varför jag ändå tycker att jag är lite duktig är väl inte provocerande?

Att du gott kan ge mig lite beröm för det är väl inte för mycket begärt?

Kanske det inte gick så smidigt och smärtfritt för dig att sluta röka som jag trodde. Martyrrollen klär dig dåligt.

Många kramar, trots att jag inte förstår vad du menar!

Kerstin

Kan den här få dig att dra på munnen?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.