Åh, skogen! Färgerna! Hemulerna! Tove Jansson när hon är som allra bäst.
Hej!
Först tog det lång tid innan jag förstod att det är jag själv som bestämmer vad jag tycker är fint att titta på. Det låter kanske konstigt men jag trodde att man skulle tycka på ett visst sätt om konst, och att man behövde en massa kunskap och erfarenhet; likasom att jag studerar historien egentligen mest för att förstå min samtid var det för mig och konst. I påhittade fantasisamtal satt jag på ett franskt café och samtalade om konst och konstnärer och aldrig kunde jag hävda mig: jag begrep mig inte på konst. Och jag begrep länge inte att det är min känsla för det jag ser som avgör vad som är fint och fult för mig. Vad är det som talar till mig?
Jag hade vänner som gick på konstskola. Jag försökte förstå vad de sysslade med och vad de ville säga men jag hängde aldrig med.
”Vad tycker du?”
Själv ritade jag serier med darrig pennföring.
Kanske att jag anade att det var mer färg och form som var grejen än att ha ett budskap med sin konst. Jag – som är skribent i första taget – begrep aldrig att man kan skapa en bild utan budskap. Att känslan för färgen och formen är budskapet i sig (det begrep jag först långt senare). Det var som att vara jättebra på ett språk och försöka använda det språket för att formulera sig på arabiska, eller hebreiska eller ungerska.
Småningom bestämde jag att det jag tycker är fint är det jag tycker är fint.
Från romanen "Trollvinter". Mumintrollet vaknar ur idet och upptäcker, som världens första mumintroll, vintern.
Ingen får det att hetta i min själ lika mycket som konstnären Tove Janssons bilder. Hon, som många kanske främst känner som en sagoboksförfattare, var en klassisk skolad konstnär, dotter till en skulptör (pappan) och en illustratör (mamman). Som ung fick hon bidra till familjekassan med att måla julkort. På 1940-talet skapade hon mumintrollen, som blev en serie, och barnböcker, men framförallt nio romaner – varav de sista (”Trollvinter”, ”Pappan och havet” och ”Sent i november”) är högklassig vuxenlitteratur.
Själv inspirerades hon främst av John Bauer (”Stammarna! Ljuset!”) och hon kämpade så hårt med att få fram sin finlandssvenska minimalism i både motiv och färger. Vad jag själv försökt, när jag av och till genom åren tecknat serier, är att skapa samma liv i karaktärerna som Jansson. Det är så inihelvete svårt när man har en darrig pennföring! Men jag tycker ändå att jag då och då verkligen lyckats. Jag är bra på ögon.
Boel Westins ”Tove Jansson: ord, bild, liv” är den allra bästa och mest omfattande biografin om Janssons liv och verk. Läs, läs, läs!
Jag har en kompis som en period bara åt bacon. Bara bacon skulle det vara; med pasta till, eller ris, eller bönor. Med mig och Tove Jansson är det som det där med bacon: jag känner inte att jag behöver någon annan konstnär. Jag uppskattar de franska 1800- och 1900-talsmålarna, det finns en och annan svensk jag gillar; men det allra mesta är obegripligt för mig. Bara Tove Jansson ropar djupt ner i min själs innersta rum.
På min Facebook-sida har jag en öppen mapp där min serie Storgatan 20 finns samlad. De läsare av detta brevsamtal som inte är kompis med mig på Facebook är varmt välkomna att kika in!
Och du och konst då, Kerstin?
I all hast på lunchen,
Tobias
Känner igen mig. Igen. Mumin är något extraordinärt.
// Lillasyster åt vår Kerstin.
Japp, Elin, verkligen speciellt! Jag har skrivit något om min relation till Tove Jansson och mumintrollen, skulle vara spännande att höra något om på vilket sätt mumin är extraordinärt för dig! Kram till dig som är lillasyster till Kerstin!
Kerstin skickade ett sms och sade du hade svarat,.. Jag har inget internet hemma hos mig så får ta igen allt surfande på mor & fars internet.. Jag har nog ingen spännande historia bakom Mumin mer än att vi kallar min mor för det.. Och så är det ju jättefina bilder/saker/ .. Just nu är jag helt tom i huvudet, men Kerstin nämnde något om att hon skulle dela någonting för dig om mig. Jag är jätteglad över Kerstin. Hon tog hand om mig i somras när jag var i tusen miljoner bitar.