Hej Kerstin!

Nu lägger jag allt annat åt sidan en stund och ska försöka svara på ditt senaste brev och det är inte lätt att lägga orden rätt här. Jag känner igen så mycket i det du skriver. Jag tror mig veta att du inte är mottaglig för dessa ord just nu, men jag skulle inte vara din vän om jag inte försökte säga något i det här läget.

Så jag säger det bara, så här rakt ut: Börja inte röka igen, snälla du!

Allen Carr, som du inte tycker om, skriver att det inte går att sluta röka på ren viljestyrka. Hans tes går ut på att du först måste acceptera att du är beroende av nikotin och sedan bestämma dig för att du inte behöver nikotinet. Nikotinet, speciellt i den form som kommer med cigaretter, dödar oss långsamt. Vi vet att det inte är bra att röka. Rökningen gör oss inte lyckligare, den får oss inte att slappna av, vi blir inte hälsosammare. I stället förstör rökningen vårt naturliga sätt att slappna av, och kroppens naturliga sätt att skydda sig, och återhämta sig, från sjukdomar.

Alla vet idag att det inte är bra att röka.

Och alla som är rökare vet hur fruktansvärt svårt det är att sluta och hur kloka och riktiga ens argument att fortsätta röka låter när abstinensen rasar i kroppen.

Jag har försökt själv i många år och alltid börjat igen. Jag läste Allen Carrs bok ”Äntligen icke-rökare” och slutade, och började igen efter två veckor. Jag var tvungen att ställa mig frågan varför jag började igen. Ville jag röka? Nej. Varför började jag igen då? Vet inte. Är jag svag? Nej.

Jag tror att ett problem är att vi missbrukare är vana vid att få en quick fix. Vi blir rastlösa, tänder en cigarett, och känner oss lugnare efter trettio sekunder.

Att sluta röka är ingen quick fix. Du upplever kanske en annan vilopuls, att du får luktsinnet tillbaka, och annat sådant efter bara ett par dygn – men resten av tiden är en lång plåga. Timmarna sniglar sig förbi. Det verkar aldrig ta slut. Allen Carr är glad och käck och säger att det är roligt att sluta röka.

Det är det verkligen inte.

En fruktansvärd tanke kryper sig på: ”Kommer resten av mitt liv vara så här hemskt?”

Med en cigarett mår du bra i en timma. Sedan börjar oron igen. Och så röker du en till. Och så börjar tankarna på cancer komma smygande igen, och alla tankar om hur dyrt det är, att det knappast ens är socialt accepterat längre att röka offentligt; alla dom där tankarna som alltid får oss att vilja sluta medan vi står där och röker. Men bara under tiden vi röker; för när vi inte röker så resignerar vi ofta, rycker på axlarna och accepterar att vi är rökare.

Och då tar du en cigarett till för att lugna ner dig. Och tänker: ”Jaha, men jag slutar en annan gång. Någon gång ska jag väl sluta.”

Det är aldrig rätt tid att sluta röka. Det finns alltid något som måste göras. Ett jobb att sköta, en familjemedlem som behöver råd och stöd, något oförutsett som händer.

Det är aldrig rätt tid om du inte bestämmer dig för att du inte vill röka mer.

Är det roligt att sluta röka? Nej, det är det inte. Men jag har upptäckt en sak. Det kan vara roligt att sluta röka när du väl inser att det är rätt, att det är något du vill, och framförallt: att du faktiskt inte behöver röka för att må bra. Du behöver inte nikotin för att må bra. Du mår tusen gånger bättre utan nikotin, om du bara tar dig igenom 3-14 dagars abstinensbesvär.

Jag slutar röka enbart för min egen skull. Jag vill leva. Jag vill inte betala 53 kronor om dagen för att ta livet av mig själv. Jag ska gifta mig i sommar, vi vill ha barn. Jag vill göra allt jag kan för att få leva några år till.

Jag hoppas att du får tid att sitta ner och fundera på varför du vill sluta röka, och sedan bestämma dig för att det är något du verkligen vill.

Åk till din stuga. Häll upp ett glas vin. Tänd en cigarett. Skriv på ett papper dina tankar om varför du vill sluta röka.

Och så hoppar du upp i sadeln igen sedan när du är redo.

Jag tycker mycket om dig.

Kram,

Tobias