Min vän Jimmy rotar efter skatter och jag fotograferar.

Hej Kerstin!

Eftersom min kompis Jimmy är en tönt har han börjat med Geocaching. Och eftersom jag också är en tönt så följde jag med och katchingade några skatter igår. Så här säger svenska Wikipedia om denna märkvärdiga sport: ”Geocaching är en modern (!) och världsomspännande variant av skattjakt utomhus som härstammar från USA. Utövaren söker med hjälp av en GPS-mottagare efter skatter (så kallade cacher), vars koordinater är utlagda på internet. En digital karta i GPS-en är ofta en förutsättning för att sökandet ska bli framgångsrikt, men även enklare GPS-varianter kan användas. Det går även utmärkt att använda en smartphone.”

Och plötsligt blev det så som när en hel värld öppnar sig när vi gick genom ett solvarmt och pollen- och turisttjockt Stockholm. Det ligger ju skatter gömda precis överallt! Zoomar man ut med GPS:en täcks hela Stockholm av små pilleduttar som anger var någon tönt gömt en liten hemlighet, som andra töntar ska leta reda på.

Listigt gömt under ett broräcke, exempelvis, sitter en liten behållare, som inte innehåller mer än någon liten obegriplig artefakt och en rulle papper. Inte toapapper; en liten, liten rulle, ungefär som ritningen till Kinderägg-leksaken. Man skriver sin signatur på pappret och så bockar man av skatten i sin smartphone och kan sedan gå vidare mot nya äventyr.

Vi hittade aldrig den ihåliga stenen på x-holmen. Men två män i femtioårsåldern kom förbi när vi stod där och tänkte ge upp. Dom hade sett, minsann, vad vi hålldes med.

”Ja, den där är lurig”, sa den ene och skrockade, och så visade han var skatten var, och berättade att han hittat över femtusen skatter sedan han började 2004.

Jimmy och jag blev hårt ägda och mästrade av dessa män, som ”hade GPS-förbud idag”, ålagt ”av fruarna”.

Vi blev så ägda att ett ord som ”puttefnask” hade kunnat användas med viss rätta i sammanhanget.

Hursomhelst. Åtta skatter hade Jimmy hittat innan vi började och vi betade av ytterligare fem. Sedan tröttnade vi och gick hem och spelade ”Civ5”.

Det här med att en helt ny värld öppnar sig är sådant jag tänker på ibland. Jag jobbar ju med bildningsfrågor till vardags på Studieförbundet Bilda. Vid sällsynta tillfällen stöter jag på sådana där aha-upplevelser som gör att det inte längre är möjligt att se världen på samma sätt som man gjort före. Så vill jag leva mitt liv. Jag vill ge mig ut i det och hitta de där sakerna jag inte visste om förut. Jag vill omvärdera hela livet och byta glas i glasögonen, åtminstone en gång i månaden. Annars blir jag rastlös.

Det är något med skattletning som är så tilltalande. Man behöver ju inte vara sjörövarkapten Blåskägg med papegoja på axeln för att leta skatter. (Tänk förresten vad dom där fåglarna på axeln ska bajsa ner kläderna.) Att leta efter en skatt är att ge sig ut i det okända och inte riktigt veta vart man hamnar. Precis som vilket bildningsäventyr som helst. Eller när man öppnar en bok man vet kommer att vara fantastisk. Eller när man tar första stegen på en resa till en plats man aldrig besökt förut.

Man kan inte veta och man vet inte om det kommer att vara fantastiskt eller något mitt emellan eller likgiltigt.

Eller hemskt.

Så är det med att sluta röka, tror jag. Vi har nu varit rökfria i tre veckor sedan vi bestämde oss för att sluta tillsammans och offentligt. Vi hade ingen aning om hur detta skulle bli. Kanske hade vi på känn att det skulle finnas en skatt där någonstans, vid slutet av regnbågen?

Det verkar inte vara så för dig. Du har ju hatat detta från första stund.

Kanske ser din skattkarta annorlunda ut än min – eller det är väl klart att den gör, så olika som vi är.

Min var ett stort ark och mycket enkel. Det var två bockrutor och frågan: ”Vill du ta livet av dig med cigaretter, Tobias?” Jag satte mitt kryss i NEJ!-rutan och var sedan färdig. Done with that! Så jag gick hem och spelade ”Civ5”.

Om du behöver inhalatorer eller tuggummin eller plåster så är det helt okej – det viktiga är att du inte röker. Rök inte, Kerstin!

Och sluta skuldbelägga mig och Allen Carr om du inte lyckas: det är du som måste göra detta. Allen Carr är död och jag är oskyldig!

Frånsett den där sluta röka-skattkartan jag ritade för tre veckor sedan är väl den enda skatt jag letar efter just nu skatteåterbäringen som borde ha landat på mitt konto idag.

När Jimmy och jag gick på vår skattjakt hade vi vägarna förbi Moderna Muséet, där Yoko Onos utställning ”Grapefruit” hade premiär. Vi noterade inte utställningen, vi skulle bara låna toaletten. Men jag läste om utställningen senare och hittade ett samband mellan det Jimmy och jag sysslat med under dagen och det som ”Grapefruit” försöker åstadkomma.

Utställningen bygger på boken med samma namn, som kom 1964. Verket består av olika övningar, som betraktaren själv får hållas med. Som: ”Tänd en tändsticka och se på tills den slocknar.”

”Vissa instruktioner är sinnliga övningar i att befinna sig i nuet, nästan som mindfulness”, skriver Dagens nyheter i en intervju med konstnären. ”Andra är mer våldsamma, uppmaningar att döda och bränna.”

Jag fastande för denna: ”Rita en karta som får dig att gå vilse.”

Det sammanfattar ju precis allt och ingenting alls.

Ska vi hitta dom där skatterna som vi trånar efter så är det bra att gå lite vilse ibland.

Kram,

Tobias

PS: Här finns ett fantastiskt projekt som Jimmy och jag sysslade med förra året. Shit, vad vi gav oss ut utan karta den gången!