Tobias Mossop och Kerstin Årre tackar för sig efter jämnt ett år.
Efter tolv månaders sammandrabbningar i bloggform har kulturtanten Kerstin Årre och velourkillen Tobias Mossop beslutat sig för att avsluta sitt brevsamtal. I alla fall i offentlig form. Precis som det började emellan dem lär det med största sannolikhet fortsätta i en privat mejlväxling om stora och små saker i livet. Vi fick följa med bakom kulisserna på bloggen.
Vi träffar dem på Bok & Bibliotek i Göteborg, där de av olika anledningar stött ihop med varandra och (bland annat) tagit sig en vinfylla. Dagen efter sitter de i folkvimlet och försöker reda ut vad som har varit bra och mindre bra med att blogga.
- Som jag minns det var jag tvungen att tjata på dig för att du skulle börja blogga, säger Tobias. Ett halvår, minst.
- Historieförfalskning! säger Kerstin. Som jag minns det föreslog du att vi skulle blogga via tankeöverföring som inte fungerade och när du väl gett mig ett tydligare förslag fick jag pusha dig.
- Just ja. Det där är en av mina dåliga sidor att jag tror att saker blir verkliga bara för att jag tänkt dem. Jag minns också att jag hade svårt att få tiden till att sätta upp bloggplattformen och göra någon sorts design. Jag är tyvärr sådan: jag kan ha en bra idé och så tar det år innan jag tar mig för att genomföra den.
Varför ville ni göra det här?
Kerstin:
- För att det är så kul att brevväxla med Tobias, för att testa mina gränser och också för att jag hade någon liten förhoppning om att andra skulle bli roade av det vi skrev.
Tobias:
- Jag vet att jag är ganska rolig när jag skriver, och jag har skrivit offentligt i många år. Det jag visste var att ingen visste hur rolig Kerstin kan vara. Så egentligen är kultur- och velourbloggen min mission att lansera Kerstin Årre som den otroligt roliga och uppkäftiga skribent hon kan vara när hon är som bäst.
Under året de bloggat har de berört banala ämnen som exakta tidsangivelser när man rör sig mellan punkt A och punkt B, tunnelbanor och trattkantareller, och mer svåra ämnen som äktenskap, Mellanösternkonflikten och om att sluta röka. Ofta har de blivit väldigt osams och inte värjt för att svära åt varandra och kalla varandra elaka saker.
Man kan undra om de har varit osams på riktigt eller om det bara varit ett spel.
Kerstin:
- Självklart har känslorna svallat på riktigt. Tobias har visat otroligt insnöade sidor när det gäller konst, som att bara gilla Tove Jansson, bibliotek - gå dit genast och betala dina förseningsavgifter - och min ålder: ”Jamen det är fint att vara tant”.
- Det värsta med Kerstin – eller vadfan det bästa är det väl – är att hon hugger direkt, som en kobra. Hon låter mig aldrig komma undan med något. Värst var nog när hon startade ett drev emot mig på Facebook när jag raljerat över femtiotalister. Plötsligt hade jag blivit ovän med nästan alla generationer som finns och det var typ bara min fru som stod på min sida. Men det är bara kul ju. Vi ville ju att folk skulle engagera sig. Det är massor med folk som läser och vi blir jätteglada när folk kommenterar vad vi skriver. Tyvärr är det rätt få som verkar våga skriva. Men så där är det ju på alla bloggar. Men för att svara på frågan: ja, jag kan bli riktigt irriterad på henne och hon kan vara väldigt elak. Då brukar jag ge igen med samma mynt och säga saker som att skillnaden mellan oss är att jag är en sådan som skriver böckerna som sådana som hon (bibliotekarierna) sorterar.
- Då är man onekligen litegrann självgod, om man sprider sådana fördomar, inflikar Kerstin.
Vilket inlägg tycker du har varit bäst, Kerstin? Både ett sådant som Tobias skrivit och ett sådant du själv skrivit?
- Ett av Tobias inlägg som jag går tillbaka till då och då är Ett brev före lunchfalafeln. Det läser jag om när jag längtar till Palestina. Och det läser jag om när jag glömmer att längta.
- När det gäller mina egna inlägg är jag glad att jag fått chansen att berätta om Lotta Lundgren, Kristian Gidlund och Ig Nobelpriset.
- Sen njöt jag förstås av vårt konst- och generationsgräl.
Och Tobias då?
- Jag tycker att allt jag skriver är bra. Men lite extra nöjd är jag kanske över ett inlägg om män, som är alldeles lagom velourigt. Kerstins bästa är när hon läxar upp mig rejält och skriver om Monets trädgårdar. Då är hon så arg att hon glömmer bort den där valda sanningen om sig själv som hon går och drar på om att hon inte är så bra på att skriva.
Nästan på årsdagen avrundas nu Kulturtanten och velourkillen i bloggens form. Ett beslut de förklarar varit både enkelt och svårt för dem båda. Enkelt för att båda är så upptagna med engagemang i en massa andra saker, och svårt för att de båda tyckt så mycket om att skriva bloggen. På frågan om de kommer att komma tillbaka i någon form är de båda förtegna och sneglar på varandra.
- Det får vi se, säger Tobias. Vi kommer definitivt att fortsätta att tjöta på mejlen, och de gånger då vi har tid att träffas på riktigt. Men det är verkligen inte säkert att vi återupplivar den här bloggen. Men kvar får den ligga som ett digitalt avtryck, så att framtida generationer kan läsa vad en kulturtant och en velourkille kunde tänkas ha att samtala om 2011-2012.
- Jag tycker vi lovar att vi återupplivar bloggen när Tobias blir lika gammal som jag, säger Kerstin.
Och där lämnar vi dem. I myllret på Bok & Bibliotek, i slutet av september 2012.
Man kan nästan se framför sig hur de vinkar till sina läsare och tackar för att de fått ta lite plats i det digitala rummet en stund.
Kram alla!
Bild: Cecilia Willman Estéen
