Kategoriarkiv: Borlänge

Gott om idioter, uppriktigt sagt

Posted on by
1
Hej igen Joakim!

Ja det stämmer så väl det du skriver på Totalfotbollsbloggen. Det finns någon sorts likhet mellan, jag tänkte skriva unga män men det är inte korrekt, människor som beter sig som ligister på fotbollsmatcher, rasistiska idioter och de som går på krogen i avsikt att slåss.

Jag går inte längre på fotboll och krogen har jag lämnat långt innan bråken börjar, men SD ser jag mycket av i Borlänge. Här hade SD mycket stora framgångar i valet och även Svenska motståndsrörelsen är aktiv. Jag ser hur klimatet förändrats efter senaste valet. Vänner som får bilen fullristad med hakkors, vänner som får kommentarer om att “åka tillbaka dit du kom ifrån”, vänner som inte törs röra sig i vissa områden då det är mörkt. Det var inte på det sättet före valet.

Och igår tänkte jag mycket på om mina värderingar duger som svenska i SDs ögon? Nog inte.

Men det jag tycker är riktigt otäckt är, precis som du skriver om dem som accepterar och försvarar huligankulturen, alla de vanliga människor som plötslig efter valet kan uttrycka främlingsfientliga åsikter utan vidare vid fikabordet. Efter SDs valframgångar har jag i vardagen hört åsikter som jag aldrig hört tidigare från bekanta, arbetskamrater, biblioteksbesökare och i överallt i det offentliga rummet.

En infekterad moskédebatt här i Borlänge avslöjade fördomar, okunskap, hat mot och rädsla för muslimer, åsikter och känslor som jag inte visste fanns.

Nej, det här gör mig dyster och upprörd. Samtidigt känns det inte som att huliganerna egentligen har något med kärlek till fotboll att göra eller att rasismen har någon grogrund i det långa loppet.

Nu får du pigga upp mig istället. Vad sägs om en återgång till filmens värld? Jag är både nyfiken och en älskare av topplistor. Berätta, vilka är dina tre favoritregissörer?

Kram
Kerstin

Fred och kärlek

Posted on by
Svara
Tänker på dig som är sjuk och funderar på hur jag ska pigga upp dig.
.
Ibland när livet snurrar för fort önskar jag mig några sjukdagar när jag ska ligga i sängen och titta på gamla favoritfilmer med en chokladask på magen. Sen, när jag blir sjuk, blir det aldrig så. Man har bara ont, är utmattad och lider och choklad finns aldrig tillhands och när man äntligen blir frisk nog att titta på de där gamla filmerna plågar man iväg sig till jobbet istället.

Nå, ska jag pigga upp dig med ett gammalt favoritämne? Nej, det får vänta lite. Jag berättar istället hur jag mår just nu.

Den här tiden varje år går jag runt med en varm glädjekänsla och ett litet pirr inom mig.

Det är nu det börjar. Det är nu nästa års Peace & Love Forum sätter igång och det är så himla kul just nu. Det är nu vi fyller temat med innehåll, spånar fram namn, börjar boka, kontaktar samarbetspartners och skärskådar den ena idén tokigare än den andra.

Jag vet att någon gång i vår kommer känslan att jag struntar i allt som har med Peace & Love att göra, men jag vet också att när festivalen väl börjar älskar jag varje trött sekund.

Alltså – Peace & Love-festivalen i Borlänge har i några år varit Sveriges största festival och det allra bästa i festivalen är Forum. Forum med alla debatter, föreläsare, ståuppare, workshops, teater och allt möjligt kul som gör besökarna glada, lyckliga och kloka.

Vad är väl Dylan, Deadmau5 och Kings of Leon mot Jesse Jackson och Bob Geldof? Fast vad är väl Jackson och Geldof mot Jan Eliasson, Erik Fosse, Filip och Fredrik (män, män, män, vad är det med mig?) och Bea Szenfeld (aha, äntligen en kvinna).

Jan Eliasson för att han har kommit flera år och för hans genuina intresse för unga människor och deras tankar. En av Sveriges stiligaste män på många sätt.

Erik Fosse har också kommit flera år, och jag gråter varje gång jag hör honom. Gråter och fylls av raseri. Erik var en av mycket få västerlänningar som var i Gaza under Israels offensiv julen 2008. Han var där för Läkare utan gränser och har tillsammans med kollegan Mads Gilbert skrivit boken Ögonen i Gaza om ett helvete utan begränsning.

Men allt får inte vara seriöst och allvarligt och ingen kan beskylla Filip och Fredrik för att vara allvarliga. Dessa gossar föll jag handlöst för i somras. Så ödmjuka och generösa personer är ovanligt att träffa bland artister på en festival.

De rara pojkarna var hela tiden säkra på att ingen skulle vilja höra dem men facit blev att vi fick släppa in nästa dubbelt så många som planerat och 1000 personer stod troget och väntade utanför under hela framträdandet bara för att få fotas med den. Folkkära är bara förnamnet och jag kommer alltid att vara lite förälskad i dem.

Så Bea. En fantastisk designer. Bara att komma på tanken att göra strandkläder i papper är naturligtvis genialisk, eller hur? Riktigt mode ska naturligtvis vara i det närmaste omöjligt att bära. Men hon är också rolig. Också hon ett geni med ord.

Alla våra artister är underbara – eller personligheter. Ett år krävde Torsten Flink ett skrivbord med pondus och personlighet och ratade alla våra förslag. Robert Aschberg kunde gå ut och in som han ville och få mat och dryck som han ville – utan ackreditering. 50 000 besökare och 20 000 andra kunde inte gå tio meter utan rätt armband och flyer men ingen stoppade Aschberg. Snacka om pondus. En författare blev så i gasen på scenen att han blev helt okontaktbar. Mark Levengood gick runt timme efter timme på området och pratade med alla som ville. Lennart Bång som höll en så fin debattinledning ett år att han fick invigningstala nästa år. Indiegympan som inte bara drog gympare utan också entusiastisk publik. Nästan som en rockpublik. Och många många fler.

Inte sjutton vet jag om det här piggade upp dig något, men mig piggar det upp.

Ska nu återgå till läsningen av Nelly Sachs och Paul Celans brev. En brevväxling mellan en kulturtant och en velourkille.

Och Tobias, klart jag håller fortet tills du orkar igen. Jag skriver ett brev då och då, men nog vore det kul med en vikarie.

Tag nu hand om dig och se till att bli frisk!
Kerstin

Stockholm – Borlänge på enkelbiljett

Posted on by
Svara

Vilka bra frågor jag ställde som fick så bra svar. Klappar mig lätt berömmande på huvudet.

Aldrig i livet att jag skulle flytta tillbaka till Stockholm. Jag hatar tunnelbanan och jag gillar inte hur jag blir så fort jag kliver av tåget. Det är något djupt onaturligt i att låta sig transporteras i trånga gångar under jord och vatten och minst lika onaturligt att gå i rulltrappor och springa till tunnelbaneperrongen fast det kommer ett nytt tåg om några minuter. Så gör vi aldrig i Borlänge.

Men ändå. Som gammal stockholmare njuter jag av hur du erövrar och lär dig älska min gamla hemstad på samma sätt som jag erövrat och lärt mig älska min nya. Skillnaden är att du använder dig av litteraturen, vilket jag verkligen inte gör. Det finns inte mycket skönlitterärt att läsa om Borlänge, även om Henning Mankells Daisy Sisters utspelar sig här.

Skönhetsvärdet är också försumbart med industri, spårdiken och parkeringsplatser som det mest synliga i stadsmiljön.

Precis som för dig är det snarare människor och stämningar än miljöer som fängslar mig. En bruksmiljö som är van att hålla stenkoll på alla gör att jag känner mig som del i ett sammanhang. De starka ungdomarna här som själva fått skapa sig ett innehåll i sitt liv i denna tidigare ganska trista stad ger mig en enorm lyckokänsla och ett stort hopp om framtiden. Ett så småskaligt samhälle att man ofta kan komma till tals direkt med dem som fattar beslut får mig att känna mig viktig.

Kul med den kinesiska bajsboken. En häftig raritet snarare än en pinsamhet.

Själv har jag några riktiga pinsamheter i min bokhylla. Jag har flera böcker av Madeleine Brent. Böcker som har ett klart släktskap med Harlequinromaner – kioskromantik utan värde vare sig i språk eller i handling. Men efter att ha läst alla Peter O’Donnells serier om Modesty Blaise, först efter hur jag fick tag i dem och sedan kronologiskt, läste jag alla romaner och alla noveller utom en (kan inte förmå mig till att läsa den sist där hon dör) om henne.

När jag nu inte har något mer att läsa om Modesty kollar jag ibland efter dessa dålig Madeleine Brentböcker på loppisar eftersom de är skrivna av Peter O’Donnell under pseudonym. Men det kan jag ju inte hålla på och förklara för var och en som råkar se böckerna i hyllan, utan jag får antagligen leva med dåligt rykte.

Är fortfarande mycket nyfiken på vilken bok du skulle ta med dig till en öde ö. Och varför förstås.

Kram

Kerstin

Denna dagen ett löv – eller en hel massa

Posted on by
Svara
Älskar hösten! Luften, färgerna, anspråkslösheten, maten, soffhörnet, svamparna och lövprasslet under skorna.
.
Njuter av denna helg med min bästis Carin och hennes Cloffe. Carin och jag har gjort det mesta tillsammans, men aldrig tidigare plockat svamp, så dagen har framgångsrikt tillbringats bland trattkantareller och löv upp till fotknölarna.

Ägnade en del av sommaren till att träna vovven till kantarellhund. Resultatet har blivit att hon troligen är Dalarnas bästa hund på att hitta prinskorv i skogen.  Som du vet är hon mycket lydig, men bara i yttersta undantagsfall. Hon kan inte heller begripa hur jag så till den milda grad kan förstöra en höjdarupplevelse som skogspromenad genom att gå långsamt, ideligen stanna och fösa bort hennes varje gång jag böjer mig ner och hon skuttar runt och försöker slicka mig i ansiktet.

De tuffa frågorna var inte så hemska som jag väntat mig. Självklart har jag tagit hjälp av Carin, Cloffe och Anders och så här är mitt svar:
På fråga ett svarar vi A
På fråga två svarar vi B
På fråga tre vet vi inte
Heja Gais, tjejer är gulliga hästar är toppen

(Autentiskt citat från en Vi i femman-final som Cloffe spelade på)

Ett annat svarsalternativ är:
1. Vilken litteratur, konst eller musik konsumerar du när du är ledsen och varför?

Jag läser inte när jag är ledsen, och konst är också något man ska ägna sig åt i glädje eller ilska, men inte sorgset. Men musik… Sist jag hade en riktig depperiod var det Pete Dohertys soloskiva jag spelade om och om och om igen. Vad kan vara bättre att lyssna på än denna sorgsna människospillra som aldrig verkar kunna förändra sitt destruktiva liv, men som samtidigt väcker moderskänslor hos både kvinnor och män i alla åldrar.

2. Varför flyttade du från Stockholm till Borlänge?

En berättigad fråga till en stockholmare. Alla stockholmare tror ju att alla vill bo i Stockholm, men inte får plats. Kort sagt så upptäckte jag när jag gick BHS i Borås att det inte är platsen som avgör. Så via nio år i Härjedalen hamnade jag och familjen i Borlänge på grund av jobb. Med dåliga geografikunskaper protesterade jag först vilt. Ville inte bo på “Skansen”. Men Borlänge har inget av Siljasbygdens knätofsromantik, utan har en råare stämning. Som jag älskar!

3. Om du fick välja en bok att ta med dig till en öde ö – vilken och varför?

Jag kan inte ta tåget ner till Stockholm (2 tim 20 min när SJ sköter sig) utan att ta med tre böcker. Tanken att jag kan få tråkigt och inte ha något att göra skrämmer livet ur mig, och två av böckerna kan ju vara oläsbara. Alltså tar jag med mig En lämplig ung man av Vikram Seth. Bokens bästa egenskap, förutom att den är en spännande och välskriven indisk kärlekshistoria, är att den har så många sidor att den är tryckt på tunt bibelpapper. Den räcker hur länge som helst och jag har ännu aldrig lyckats läsa hela.

Nu blir det förstås en hel massa frågor för dig att svara på. Du måste ge dina egna svar på ovanstående frågor, fast det här med att flytta får du ju anpassa. Dessutom skickar jag med:

1. Vilken är den pinsammaste boken du har i din bokhylla?
2. Vad retar du dig på hos andra?
3. Gillar du verkligen att bo i Stockholm, eller skulle du hellre flytta hem igen?

Kram
Kerstin