Jerusalem. Åh, denna märkliga stad!

Hej Kerstin! Det var ett tag sedan. Jag sitter just nu, när jag skriver detta, i vår gemensamma favoritregion: Mellanöstern. Jag ska jobba härifrån i perioder då och då, för min fantastiska arbetsgivare Bilda och vårt fantastiska Swedish Christian Study Centre. Från öknen blåser kalla vindar in i gränderna i Jerusalems gamla stad. Ljuset är vasst och blekt. Där jag sitter kan jag sträcka på halsen och se de tre stora monoteistiska världsreligionerna samla sina helgedomar, på en yta inte särskilt mycket större än Borlänge.

Ja, du vet ju hur det är här. Böneutropen, kyrkklockorna, polissirenerna, månglarnas lock i basarerna: allt detta oväsen. Samtidigt som det är ganska tyst och lugnt just nu mot hur det brukar vara här, det brukar ju vara värsta cirkusen. Det pratas om att det ska snöa i helgen: en stor händelse i den här delen av världen. Och med mer dämpade röster: en skolbuss och en lastbil, en sorglig olycka i Ramallah igår, åtta barn döda.

Baren Versavee, som du älskar så mycket, är igenbommad. Den där platsen där du och jag lärde känna varandra för vad som känns som en evighet sedan, fastän det bara var 2010. Kanske är det en ombyggnad som spårat ur lite med tillstånd och sådant, du vet, det där krångliga när palestinier ska göra något; bygga ett hus, dra en ledning, sätta upp en skylt.

Jag älskade omedelbart lägenheten vi bor i (men kanske mest för att min fästmö finns i den, i bemärkelsen att hemma är där hon är, oavsett hur de fysiska omgivningarna ser ut). Arabisk, med välvda tak som man klätt in med vitmålad masonit och dragit kablar över lite hur som helst, en dusch där golvbrunnen är placerad på golvets högsta punkt och kaklet uppslängt lite på en höft, en ytterdörr som man kan kliva rakt igenom om man vill, puts som vittrat och fallit bort i stora sjok, och åter: kablar, kablar, kablar. Allt höftat och trivsamt. Jag kan se männen som gjort jobbet. Greja lite, så ringer telefonen och ett nytt jobb är på gång, och de ser sig omkring och rycker på axlarna och säger till varandra: ”Ja, här är det ju klart så …”

Men med lite tyger, målarfärg och en sväng i basarerna så ska det nog bli riktigt trivsamt. Jag minns en gång i Kina när jag och en bror blev erbjudna att dela rum med en biodling. Massor av pengar skulle det kosta, och ingen toalett eller dusch fanns det, bara massor av bin som anföll oss medan vi förevisades rummet av en liten tant som förstås inte kunde ett ord engelska.

I Mellanöstern verkar insekterna sova just nu så inga kryp syns i lägenheten.

Inga fåglar ser jag heller. De kanske har blåst bort i stormen.

Ah, äh, i all korthet bara. Nu ska jag ha mig en lunchfalafel.

Kram!

Ordets makt.

Hej! Kristian, ja, har förstås också följt den bloggen. Fasansfull läsning, bitvis; men det jag främst slagits av när jag följt I kroppen min är ordets makt – hur orden nästan blivit som en besvärjelse mot sjukdomen. Och nu finns det ett lyckligt slut. Kul att du får resa med honom om en månad. Vi har rekryterat honom som bloggare på Bilda, så ni kommer ju att skriva gemensamt i Bildabloggen om resan. Ska bli kul att följa!

I Jerusalem får du förövrigt träffa min flickvän för första gången. Hon börjar sin tjänstgöring där samma vecka som du är i krokarna. Du får bjuda henne på en Taybeh. (OBS! Mellan oss: bjud inte på vin! Ungrare är av den uppfattningen att ungersk vin står högt över all annan vinproduktion i världen; något jag tror ungrarna är ensamma om att tycka. Men jag håller tyst om saken och tycker bara att det är rart.)

Men skitsamma: cancer och despoter borde förbjudas.

Antar att du också blir illa berörd av bilderna på en död tyrann som släpas omkring, skändas och förevisas. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är svårt att skapa en empatisk, demokratisk och jämlik ny nation om man börjar med att skända den förra regimen. Alldeles oavsett hur illa den föregående regimen betett sig.

Den odemokratiska, ytliga och korrupta u-landet Italien har ju fortfarande inte hämtat sig från skändningen av Mussolini och Petacci 1945. Och hur bra mår egentligen Rumänien, med korruption, klassklyftor och förakt för romer? (Jag tänker förstås på skändningen av paret Ceaușescu.)

Den här bloggen handlar om kultur och inte världspolitik (som jag verkligen inte har begåvning för). Men jag hoppas att Libyen, trots skändningar, också någonstans har samma positiva krafter som synts i Egypten. När biblioteket i Alexandria hotades av plundring bildade unga människor en mänsklig sköld för att skydda byggnaden.

Sådant gör mig så varm i hjärtat: att människor förstår att det allra viktigaste att skydda är sådant som är symbol för det fria ordets makt och var människas rätt till kunskap.

Utan det blir det ingen jävla civilisation över huvud taget!