Modesty Blaise. Kerstin Årres stora idol i serievärlden.
Om man måste välja ett alternativ av dem som Kerstin Årre radar upp här nedan i sitt senaste inlägg så väljer jag förstås X, eftersom det ligger nära sanningen: ”Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.” Och nu riktar jag denna text i första hand inte till Kerstin Årre utan till läsarna av detta brevsamtal. Jag bryter formen och det gillar jag egentligen inte, men vad fan, hon skrev en hyllningstext till mig här en gång, som jag blev rörd av.
Det är dags att återgälda detta.
”Du var ju nästan som förälskad”, sa en kollega häromdagen, på tal om hur det var när jag kom hem från en resa till Mellanöstern i november 2010 och hade träffat Kerstin Årre första gången. Årre – denna oerhört livsbejakande, rättframma, roliga!, smarta, ärliga, omtänksamma och äventyrliga person.
”Tyst, blyg och tråkig”, beskrev hon sig själv en gång i något av alla brev vi växlat.
Jag blev tagen av henne på det där sättet man kan bli av intressanta människor man möter. Jag ville veta mer. Så vi började brevväxla och snart hade vi börjat avhandla livets allra viktigaste frågor, på det där lite trevande sättet när man inte vet hur mycket man ska våga anförtro sig.
Vi avhandlade: förstameningar i litteratur, den korrekta tiden på minuten det tar att röra sig från en punkt A och en punkt B, kärlek, våra respektive ungdomstider, om man får svära när man skriver, skvaller om våra vänner och våra familjer (som vi båda sätter främst i livet), detta med att jobba för mycket, samt en hel del om djur.
Det var först flera månader senare som vi träffades fysiskt igen, och då kände vi varandra på djupet, så där som man bara kan göra när man fått gott om tid på sig att både läsa och skriva och tänka efter. Det kändes bra. Och det har fortsatt att kännas bra sedan dess. För mig är det självklart att hon och hennes rara karl ska komma på bröllopet vi anordnar i juli; jag räknar henne som en nära vän.
Det var jag som tvingade henne att skriva denna blogg. Själv var hon helt övertygad om att hennes slängiga prosa inte passade sig. Hon kunde inte alls skriva, sa hon. Well, fortsatte hon faktiskt helt utan falsk blygsamhet, visst kunde hon skriva och sätta punkt och kommatera och allt det där (om än kanske inte med semikolon) men i vart fall hade hon ingenting att säga. Absolut ingenting.
Eller hon kanske hade något litet att säga – men det var i vart fall inget som lämpade sig för offentligheten.
När jag pussades med min blivande fru första gången var Kerstin Årre den fjärde personen i min värld som fick veta detta. Först sms:ade jag min lillebror, sedan en vän som varit invigd som moraliskt stöd redan tidigt i romansen, och sedan ringde jag mamma. Och en stund senare hade jag Kerstin i telefonen – för att vi höll på och grejade med att sätta igång den här bloggen, och hon fick en snabbkurs i WordPress. (”Jag är så rädd för att klicka nånstans så att allt bara går sönder!”) Och hon överröste mig förstås med uppmuntran och lyckönskningar.
Jag är så glad att vi började skriva denna blogg. Det fanns så mycket i alla dom brev vi skrivit till varandra som förtjänade en större publik.
Eller skitsamma om det är en större publik. Det är trevligt att ha detta samtal samlat på ett ställe.
Jag älskar att reta henne – för hon skriver som bäst när hon är lite arg. Då behöver hon inte ta en promenad med sin labrador Kajsa, och fundera, och lägga pannan i djupa veck, och prova formuleringarna. (Jag föreställer mig hur hon går där, mellan gatlyktorna i Borlänge, och muttrar för sig själv.) När hon är arg skriver hon ett inlägg på femton minuter. Annars tar det lite mer tid.
Vi är båda dramadrottningar av stora mått. När vi blir arga är vi inte rädda för att bli arga på riktigt och säga vad vi tycker. Kerstin Årre är en av få människor som skällt ut mig via mejl. Men trots det är hon ändå noga med att påpeka: ”Men jag tycker ändå om dig. Kram på dig.”
Hon är också en av de mest omtänksamma människor som finns. När jag är ledsen så skickar hon en present på posten, som ska pigga upp; en lånebok, en flaska isländsk sprit, ett recept på soppa.
Och hon är världens bästa på att uppmuntra! När jag i något brev tyckte att min manlighet fick sig en törn (Gud, så larvigt!) för att jag var sjukskriven för utbrändhet när jag var nykär och ville vara något jag inte var skrev hon: ”Du underskattar verkligen det kvinnliga könets behov av att få vårda, Tobias.”
Vi är verkligen mycket olika. Vi är också väldigt lika. Det är en bra kombination i vänskapsförhållanden.
Själv är jag världens sämsta på att skicka presenter.
På tal om att skicka presenter lovade jag för åtta månader sedan att skicka ett USB med en massa mejlkorrespondens mellan oss som hon hade råkat radera. För någon månad sedan fick jag äntligen möjlighet att komma ihåg det, eftersom hon hade både påmint mig tre gånger extra och gett mig ett USB-minne.
Så då skickade jag ett tomt USB-minne till henne.
Jag tror inte att postterminalen hade avmagnetiserat det.
Jag tror att det var jag som var så tankspridd att jag glömt att lägga över filerna på det.
I ett mejl skrev hon stoiskt: ”Tack för USB-minnet. Dessvärre var det tomt, så nu skiter vi i det här.”
Den elakaste saken jag skrivit till henne, apropå detta med att skriva blogg, handlade om min självgodhet, som hon knappast är sen att hacka på i denna blogg. För mig går det fort och lätt att skriva, för det mesta, peppar, peppar … Jag har ju jobbat som skribent i olika former i tjugo år. Så jag skrev: ”Ja, det är ju lätt för mig som är en sådan som skriver böckerna som ni på biblioteken sorterar.”
Det är mycket viktigt att veta att biblioteken inte primärt sysslar med att sortera böcker om man ska förstå varför det där var så elakt. Hon har skrivit mycket om bibliotek i denna blogg. För folkbildningen är det väldigt bra att sådana som Kerstin Årre finns. (Kerstin Årre är bibliotekschef på biblioteket i Borlänge till vardags.)
Jag tycker om henne så mycket att jag vill göra en seriefigur av henne. Så det ska jag göra någon gång. Och det är ett sätt för mig att uttrycka min kärlek till denna remarkabla människa: det är bara dem jag tycker särskilt mycket om som blir seriefigurer med min penna.
Man kan tro att jag skulle bli upprörd av att någon säger åt Kerstin Årre att veta sin plats som kvinna och inte ta plats i det offentliga rummet (alternativ 2 nedan). Men det blir jag inte: tvärtom. Om någon blir upprörd av det hon skriver så betyder det väl att det är viktigt att hon finns och att hon vågar sätta sig där framför datorn och randa ner sina tankar och åsikter?
Dessutom är jag inte en sådan man som tror att jag måste dra min lans och försvara alla ”värnlösa kvinnor” runtom i världen.
Den som tror att kvinnor är värnlösa har aldrig träffat Kerstin Årre.
För mig är hon en stor förebild.
Och dessutom svär hon snyggt.
