Han säger att allt är socialens fel

Hej!

Mest av allt är jag just nu dyngblöt på grund av dåligväder i Stockholm och sur på grund av att jag är dyngblöt. Jag har ränt ärenden för att jag bytt efternamn (nytt körkort, nytt pass). Vill ändå ta mig tid att skriva dessa rader till dig så att du inte ska glömma bort alldeles att jag finns.

Jag har läst det du har skrivit, Kerstin. Självklart håller jag med dig om att det är bra att man har möjlighet att ta sig ur en dålig och destruktiv relation. Jag håller inte alls med dig om att äktenskapet är ”en civilrättslig historia som är praktisk men inte viktigt förrän man skiljer sig”. Vad är det för dumheter? Du missar alldeles heligheten i ett äktenskap. Vi stod på knä inför Gud och varandra och lovade varandra trohet. Jag sa: ”Jag tar emot dig till min äkta hustru och lovar att vara dig trogen i medgång och motgång, i sjukdom och hälsa och att älska och ära dig i alla våra livsdagar.” Det är ett löfte som innebär att jag inte kan förminska, inte kan misshandla, inte kan göra illa och svika.

Men så är jag kanske ovanlig också. I alla fall i dagens sekulära svenska samhällsklimat, där man alldeles verkar ha tappat heligheten och ser äktenskapet som en civilrättslig transaktion, som man helst genomför på trettio sekunder i ett rådhus. Ja, det är absolut en juridisk överenskommelse, men äktenskapet är också heligt.

Min gudstro betyder något för mig – jag tar inte lätt på den. Jag älskar min fru och jag älskar Gud. Genom oss verkar Guds kärlek och ett sätt vi lever Hans kärlek är att just älska och ära varandra.

Anyway, du borde träffa en frisör jag går till ibland. Jag går dit enbart för att det är billigt att klippa sig där och för att vi tycker helt tvärtom i alla frågor. Han driver tesen att det är socialens fel att kvinnor skiljer sig i Sverige.

Ja, du hörde rätt! Socialen!

”Det är illa med socialen. Utan socialen skulle kvinnorna inte skilja sig. Dom kommer till socialen och socialen hjälper dom att skilja sig. I stället borde socialen hjälpa kvinnorna att kämpa. Det är för lätt att skilja sig i Sverige och det är socialens fel.”

Han vill inte alls lyssna när jag försöker påpeka att många lever i destruktiva relationer.

”Man måste prata med varandra!” säger han. ”Socialen gör att folk slutar prata. Socialen ger kvinnorna pengar och lägenhet och så kan dom ta med sig barnen och skilja sig.”

När jag sa att jag skulle gifta mig utbrast han:

”Du får passa dig! Hon kommer skilja sig och ta barnen ifrån dig!”

Jag kommer inte in i hans mörker.

Man kan tro att han själv har blivit lämnad, men så är det inte. Han är gift och har både barn och barnbarn. Och dessutom är han kristen, precis som jag. Förstår jag honom rätt är detta ett ämne han diskuterar med andra jämnåriga män. Alla väldigt bekymrade. Jag kan föreställa mig hur de byter historier med varandra. De känner sig kränkta och hotade. När som helst kan deras kvinnor hota med socialen och ta barnen och försvinna.

Kanske är det också vad kvinnorna hotar med när ett gräl blir för hetsigt?

Vad fan vet jag?

Ett stort mörker är det i alla fall. Jag ska gå dit igen om en månad och fråga mer om det där. Vad tycker du att jag ska säga till honom?

Du frågar vad vi har för färg på väggarna? Alla väggarna blev vita. Stockholmsvitt. Alla lägenheter i Stockholm har vita väggar. Och så har man textil som bryter av. Vitt, ska det vara! Vitt!

Kramar,

Tobias

Vad finns vid slutet av regnbågen?

Min vän Jimmy rotar efter skatter och jag fotograferar.

Min vän Jimmy rotar efter skatter och jag fotograferar.

Hej Kerstin!

Eftersom min kompis Jimmy är en tönt har han börjat med Geocaching. Och eftersom jag också är en tönt så följde jag med och katchingade några skatter igår. Så här säger svenska Wikipedia om denna märkvärdiga sport: ”Geocaching är en modern (!) och världsomspännande variant av skattjakt utomhus som härstammar från USA. Utövaren söker med hjälp av en GPS-mottagare efter skatter (så kallade cacher), vars koordinater är utlagda på internet. En digital karta i GPS-en är ofta en förutsättning för att sökandet ska bli framgångsrikt, men även enklare GPS-varianter kan användas. Det går även utmärkt att använda en smartphone.”

Och plötsligt blev det så som när en hel värld öppnar sig när vi gick genom ett solvarmt och pollen- och turisttjockt Stockholm. Det ligger ju skatter gömda precis överallt! Zoomar man ut med GPS:en täcks hela Stockholm av små pilleduttar som anger var någon tönt gömt en liten hemlighet, som andra töntar ska leta reda på.

Listigt gömt under ett broräcke, exempelvis, sitter en liten behållare, som inte innehåller mer än någon liten obegriplig artefakt och en rulle papper. Inte toapapper; en liten, liten rulle, ungefär som ritningen till Kinderägg-leksaken. Man skriver sin signatur på pappret och så bockar man av skatten i sin smartphone och kan sedan gå vidare mot nya äventyr.

Vi hittade aldrig den ihåliga stenen på x-holmen. Men två män i femtioårsåldern kom förbi när vi stod där och tänkte ge upp. Dom hade sett, minsann, vad vi hålldes med.

”Ja, den där är lurig”, sa den ene och skrockade, och så visade han var skatten var, och berättade att han hittat över femtusen skatter sedan han började 2004.

Jimmy och jag blev hårt ägda och mästrade av dessa män, som ”hade GPS-förbud idag”, ålagt ”av fruarna”.

Vi blev så ägda att ett ord som ”puttefnask” hade kunnat användas med viss rätta i sammanhanget.

Hursomhelst. Åtta skatter hade Jimmy hittat innan vi började och vi betade av ytterligare fem. Sedan tröttnade vi och gick hem och spelade ”Civ5”.

Det här med att en helt ny värld öppnar sig är sådant jag tänker på ibland. Jag jobbar ju med bildningsfrågor till vardags på Studieförbundet Bilda. Vid sällsynta tillfällen stöter jag på sådana där aha-upplevelser som gör att det inte längre är möjligt att se världen på samma sätt som man gjort före. Så vill jag leva mitt liv. Jag vill ge mig ut i det och hitta de där sakerna jag inte visste om förut. Jag vill omvärdera hela livet och byta glas i glasögonen, åtminstone en gång i månaden. Annars blir jag rastlös.

Det är något med skattletning som är så tilltalande. Man behöver ju inte vara sjörövarkapten Blåskägg med papegoja på axeln för att leta skatter. (Tänk förresten vad dom där fåglarna på axeln ska bajsa ner kläderna.) Att leta efter en skatt är att ge sig ut i det okända och inte riktigt veta vart man hamnar. Precis som vilket bildningsäventyr som helst. Eller när man öppnar en bok man vet kommer att vara fantastisk. Eller när man tar första stegen på en resa till en plats man aldrig besökt förut.

Man kan inte veta och man vet inte om det kommer att vara fantastiskt eller något mitt emellan eller likgiltigt.

Eller hemskt.

Så är det med att sluta röka, tror jag. Vi har nu varit rökfria i tre veckor sedan vi bestämde oss för att sluta tillsammans och offentligt. Vi hade ingen aning om hur detta skulle bli. Kanske hade vi på känn att det skulle finnas en skatt där någonstans, vid slutet av regnbågen?

Det verkar inte vara så för dig. Du har ju hatat detta från första stund.

Kanske ser din skattkarta annorlunda ut än min – eller det är väl klart att den gör, så olika som vi är.

Min var ett stort ark och mycket enkel. Det var två bockrutor och frågan: ”Vill du ta livet av dig med cigaretter, Tobias?” Jag satte mitt kryss i NEJ!-rutan och var sedan färdig. Done with that! Så jag gick hem och spelade ”Civ5”.

Om du behöver inhalatorer eller tuggummin eller plåster så är det helt okej – det viktiga är att du inte röker. Rök inte, Kerstin!

Och sluta skuldbelägga mig och Allen Carr om du inte lyckas: det är du som måste göra detta. Allen Carr är död och jag är oskyldig!

Frånsett den där sluta röka-skattkartan jag ritade för tre veckor sedan är väl den enda skatt jag letar efter just nu skatteåterbäringen som borde ha landat på mitt konto idag.

När Jimmy och jag gick på vår skattjakt hade vi vägarna förbi Moderna Muséet, där Yoko Onos utställning ”Grapefruit” hade premiär. Vi noterade inte utställningen, vi skulle bara låna toaletten. Men jag läste om utställningen senare och hittade ett samband mellan det Jimmy och jag sysslat med under dagen och det som ”Grapefruit” försöker åstadkomma.

Utställningen bygger på boken med samma namn, som kom 1964. Verket består av olika övningar, som betraktaren själv får hållas med. Som: ”Tänd en tändsticka och se på tills den slocknar.”

”Vissa instruktioner är sinnliga övningar i att befinna sig i nuet, nästan som mindfulness”, skriver Dagens nyheter i en intervju med konstnären. ”Andra är mer våldsamma, uppmaningar att döda och bränna.”

Jag fastande för denna: ”Rita en karta som får dig att gå vilse.”

Det sammanfattar ju precis allt och ingenting alls.

Ska vi hitta dom där skatterna som vi trånar efter så är det bra att gå lite vilse ibland.

Kram,

Tobias

PS: Här finns ett fantastiskt projekt som Jimmy och jag sysslade med förra året. Shit, vad vi gav oss ut utan karta den gången!

Dags att säga några väl valda ord om Kerstin Årre

Modesty Blaise. Kerstin Årres stora idol i serievärlden.

Modesty Blaise. Kerstin Årres stora idol i serievärlden.

Om man måste välja ett alternativ av dem som Kerstin Årre radar upp här nedan i sitt senaste inlägg så väljer jag förstås X, eftersom det ligger nära sanningen: ”Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.” Och nu riktar jag denna text i första hand inte till Kerstin Årre utan till läsarna av detta brevsamtal. Jag bryter formen och det gillar jag egentligen inte, men vad fan, hon skrev en hyllningstext till mig här en gång, som jag blev rörd av.

Det är dags att återgälda detta.

”Du var ju nästan som förälskad”, sa en kollega häromdagen, på tal om hur det var när jag kom hem från en resa till Mellanöstern i november 2010 och hade träffat Kerstin Årre första gången. Årre – denna oerhört livsbejakande, rättframma, roliga!, smarta, ärliga, omtänksamma och äventyrliga person.

”Tyst, blyg och tråkig”, beskrev hon sig själv en gång i något av alla brev vi växlat.

Jag blev tagen av henne på det där sättet man kan bli av intressanta människor man möter. Jag ville veta mer. Så vi började brevväxla och snart hade vi börjat avhandla livets allra viktigaste frågor, på det där lite trevande sättet när man inte vet hur mycket man ska våga anförtro sig.

Vi avhandlade: förstameningar i litteratur, den korrekta tiden på minuten det tar att röra sig från en punkt A och en punkt B, kärlek, våra respektive ungdomstider, om man får svära när man skriver, skvaller om våra vänner och våra familjer (som vi båda sätter främst i livet), detta med att jobba för mycket, samt en hel del om djur.

Det var först flera månader senare som vi träffades fysiskt igen, och då kände vi varandra på djupet, så där som man bara kan göra när man fått gott om tid på sig att både läsa och skriva och tänka efter. Det kändes bra. Och det har fortsatt att kännas bra sedan dess. För mig är det självklart att hon och hennes rara karl ska komma på bröllopet vi anordnar i juli; jag räknar henne som en nära vän.

Det var jag som tvingade henne att skriva denna blogg. Själv var hon helt övertygad om att hennes slängiga prosa inte passade sig. Hon kunde inte alls skriva, sa hon. Well, fortsatte hon faktiskt helt utan falsk blygsamhet, visst kunde hon skriva och sätta punkt och kommatera och allt det där (om än kanske inte med semikolon) men i vart fall hade hon ingenting att säga. Absolut ingenting.

Eller hon kanske hade något litet att säga – men det var i vart fall inget som lämpade sig för offentligheten.

När jag pussades med min blivande fru första gången var Kerstin Årre den fjärde personen i min värld som fick veta detta. Först sms:ade jag min lillebror, sedan en vän som varit invigd som moraliskt stöd redan tidigt i romansen, och sedan ringde jag mamma. Och en stund senare hade jag Kerstin i telefonen – för att vi höll på och grejade med att sätta igång den här bloggen, och hon fick en snabbkurs i WordPress. (”Jag är så rädd för att klicka nånstans så att allt bara går sönder!”) Och hon överröste mig förstås med uppmuntran och lyckönskningar.

Jag är så glad att vi började skriva denna blogg. Det fanns så mycket i alla dom brev vi skrivit till varandra som förtjänade en större publik.

Eller skitsamma om det är en större publik. Det är trevligt att ha detta samtal samlat på ett ställe.

Jag älskar att reta henne – för hon skriver som bäst när hon är lite arg. Då behöver hon inte ta en promenad med sin labrador Kajsa, och fundera, och lägga pannan i djupa veck, och prova formuleringarna. (Jag föreställer mig hur hon går där, mellan gatlyktorna i Borlänge, och muttrar för sig själv.) När hon är arg skriver hon ett inlägg på femton minuter. Annars tar det lite mer tid.

Vi är båda dramadrottningar av stora mått. När vi blir arga är vi inte rädda för att bli arga på riktigt och säga vad vi tycker. Kerstin Årre är en av få människor som skällt ut mig via mejl. Men trots det är hon ändå noga med att påpeka: ”Men jag tycker ändå om dig. Kram på dig.”

Hon är också en av de mest omtänksamma människor som finns. När jag är ledsen så skickar hon en present på posten, som ska pigga upp; en lånebok, en flaska isländsk sprit, ett recept på soppa.

Och hon är världens bästa på att uppmuntra! När jag i något brev tyckte att min manlighet fick sig en törn (Gud, så larvigt!) för att jag var sjukskriven för utbrändhet när jag var nykär och ville vara något jag inte var skrev hon: ”Du underskattar verkligen det kvinnliga könets behov av att få vårda, Tobias.”

Vi är verkligen mycket olika. Vi är också väldigt lika. Det är en bra kombination i vänskapsförhållanden.

Själv är jag världens sämsta på att skicka presenter.

På tal om att skicka presenter lovade jag för åtta månader sedan att skicka ett USB med en massa mejlkorrespondens mellan oss som hon hade råkat radera. För någon månad sedan fick jag äntligen möjlighet att komma ihåg det, eftersom hon hade både påmint mig tre gånger extra och gett mig ett USB-minne.

Så då skickade jag ett tomt USB-minne till henne.

Jag tror inte att postterminalen hade avmagnetiserat det.

Jag tror att det var jag som var så tankspridd att jag glömt att lägga över filerna på det.

I ett mejl skrev hon stoiskt: ”Tack för USB-minnet. Dessvärre var det tomt, så nu skiter vi i det här.”

Den elakaste saken jag skrivit till henne, apropå detta med att skriva blogg, handlade om min självgodhet, som hon knappast är sen att hacka på i denna blogg. För mig går det fort och lätt att skriva, för det mesta, peppar, peppar … Jag har ju jobbat som skribent i olika former i tjugo år. Så jag skrev: ”Ja, det är ju lätt för mig som är en sådan som skriver böckerna som ni på biblioteken sorterar.”

Det är mycket viktigt att veta att biblioteken inte primärt sysslar med att sortera böcker om man ska förstå varför det där var så elakt. Hon har skrivit mycket om bibliotek i denna blogg. För folkbildningen är det väldigt bra att sådana som Kerstin Årre finns. (Kerstin Årre är bibliotekschef på biblioteket i Borlänge till vardags.)

Jag tycker om henne så mycket att jag vill göra en seriefigur av henne. Så det ska jag göra någon gång. Och det är ett sätt för mig att uttrycka min kärlek till denna remarkabla människa: det är bara dem jag tycker särskilt mycket om som blir seriefigurer med min penna.

Man kan tro att jag skulle bli upprörd av att någon säger åt Kerstin Årre att veta sin plats som kvinna och inte ta plats i det offentliga rummet (alternativ 2 nedan). Men det blir jag inte: tvärtom. Om någon blir upprörd av det hon skriver så betyder det väl att det är viktigt att hon finns och att hon vågar sätta sig där framför datorn och randa ner sina tankar och åsikter?

Dessutom är jag inte en sådan man som tror att jag måste dra min lans och försvara alla ”värnlösa kvinnor” runtom i världen.

Den som tror att kvinnor är värnlösa har aldrig träffat Kerstin Årre.

För mig är hon en stor förebild.

Och dessutom svär hon snyggt.

Kära läsare, jag behöver din hjälp!

Jag har fått en del kommentarer på sista tiden. Kommentarer som går ut på att jag är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen.

 Så kära läsare, nu vill jag ha din hjälp.

 Om du orkar, tyck till om något av följande alternativ:

1.    Ja, du är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen och borde genast ändra attityd.

X.    Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.

 2.    Velourkillen är man och har alltså rätt att uttrycka en åsikt. Kulturtant, du är kvinna och måste därmed tänka på att hålla med, stryka medhårs, tindra med ögonen och se till att velourkillen är nöjd och glad.

Jag lovar inte att ändra mig för alltid om svaren (om jag får några) visar att du inte tycker att jag är snäll nog, men jag lovar att försöka skriva ett (till) vänligt inlägg. Märk väl att jag skrivit oerhört snällt om velourkillen en gång.

Tacksam för svar!

Kerstin

Kramar gör mig glad och lycklig

För några år sedan skulle jag aldrig drömt om att avsluta ett brev till någon som inte stod mig mycket nära med ordet “kram”.

Så började jag få en massa meddelanden från folk inom Peace & Love-organisationen som avslutades med “kram” och upptäckte hur glad jag blev av det ordet.

Den upptäckten gjorde att jag använder kram så ofta jag bara kan, och önskar att jag vågade använda ordet ännu oftare.

Min nya chef till exempel var tidigare festivalchef för P&L. Alltså avslutade jag alltid mina mejl till honom med “kram”. Numer känns

Borlänge kommun gillar kramar, men kanske inte om man avslutar sina tjänsteskrivelser med “kram”

det lite opassande att skicka kramar till kommunens kultur- och fritidschef, men han är ju samma person, så jag kompromissar och använder kram varannan gång.

I de mejlkontakter jag har varje år med P & L-forums föreläsare och artister använder jag alltid “kram”. De lite yngre artisterna verkar

aldrig reagera men de något äldre blir lyckliga, känner sig omhändertagna och kommer till oss med glädje. Och det är det lilla ordet kram som gör det.

Du och jag tycker ofta lika, men ibland från olika perspektiv. För mig är det här mer en generationsfråga än en fråga om kön. Vad får man göra när man är åtta år, 46 år eller 60 år? Det jag blir mest provocerad av i ditt citat är naturligtvis att någon kallar 46-åriga män för gubbar! Va!!!

Kommen så här långt inser jag att du aldrig frågat efter hur jag använder “kram”, nej bara om män får använda det, så jag ber om ursäkt för min okoncentrerade väg hit (nikotinabstinens) men svaret på din fråga är naturligtvis att herregud! Alla som vill avsluta sina brev, mejl, chat, möten, telefonsamtal och vykort med “kram” både får och ska göra det. Den som vill använda något annat uttryck får väl göra det (jag ska aldrig mer klaga ens på MVH bara jag slipper använda det själv).

Många kramar
Kerstin (kvinna, 60 år)

PS. Jag vill citera ett tweet jag fick igår: “mitt i förra årets p&l stress skrev du kram i ett mail och jag kommer ihåg att jag blev så glad och varm. Jag röstar på kram!”

Hen gillar alltså “kram” även i ett jobbmejl, och från någon som inte är en nära vän.

Det här med att skriva ”Kram” efter ett brev

Kram!

Kram!

”KRAM är bland det löjligaste som finns som folk skriver till varandra i meddelanden”, slår en deltagare fast i ett sorts löpande brevsamtal jag deltar i. (Är det intressant att veta vilket kön hen har? Jag låter det vara osagt.) ”Kram! Vi är inte 8 år gamla! Men ändå slutar en del sina meningar med kram. Om ni ser mig skriva kram till någon i ett meddelande så måste ni håna mig länge efter det. Nä, jag vill ha kramar på riktigt. Inte i några meddelanden.”

Så långt är allt väl, hen uttrycker en åsikt och det är det absolut inget fel med det, nej. Bara utifrån det påståendet så kan man ha ett spännande samtal om hur man undertecknar brev. Du och jag, Kerstin, har ju redan avhandlat det där ”Med vänlig hälsning”, som många verkar tycka är så provocerande att tidningen Språk rekommenderar att man använder ”Med varma hälsningar” i stället.

Men så kommer det här, som en avslutande knorr för att betona (?) hur töntigt det är med kramar:

”Tänk er 46-åriga gubbar som sitter och avslutar meddelanden med ’kram’!”

Och då är det ju inte längre ett samtal om hur man avslutar ett brev. Nu blir det helt plötsligt ett samtal om vad som är okej – och inte – att göra om man är man.

Det som lämnas osagt tyvärr är om det är okej för 46-åriga kvinnor att avsluta sina brev med ”kram”, men eftersom detta inte nämns så förutsätter jag att det är okej för kvinnor att skriva ”kram”. Åttaåringar får ju uppenbart göra det, det har ju redan slagits fast; kanske också åttaåriga killar? Men får 46-åriga män göra det? Nej.

Har hen rätt?

Jag skulle bli så glad om vi någon gång förde ett samtal om dom frågorna som är viktiga i livet (kärlek, kramar, kärlek och kramar igen) utan att vi utifrån våra kön förväntas vara och bete oss på ett visst sätt.

Jag skulle önska att läsarna av Kultur och velour-bloggen redde ut detta i kommentarsfältet nedan.

Är det okej att skriva ”kram”?

 Kram,

Tobias (man, 35 år gammal)

Häng i där, syster!

Åh, jag läser gärna ett brev om män och medier.

Anledningen till att dom kanske inte hänger här så mycket är nog för att jag är för velourig. Det finns ju kanske risk att jag smittar.

Män använder väl för övrigt bara internet till att stalka tjejor på Facebook, surfa porr och kolla bilannonser på Blocket?

Kram,

Tobias

PS: Det är väl klart att jag kan min Douglas Adams!

Din ekvation är inte omöjlig

Du har nu lämnat mig långt bakom. Och bra är det.

Mina skäl till att sluta röka är många, men egentligen räcker det att ingen rökare vill röka. Egentligen.

Lite långsökt vill jag ändå säga att svaret på din ekvation är 42. Att det finns en mening med livet och att vi i så fall inte ska förkorta det i onödan. Varför ska jag frivilligt öka mina risker att få plågsamma och dödliga sjukdomar. Kommer du ihåg hur vi båda följde Kristian Gidlunds kamp mot cancern på bloggen “I kroppen min”?

Du har lämnat mig långt, långt bakom. Sover ännu mindre och är lika jävla patetisk fortfarande. Igår letade jag igenom lägenheten efter bortglömda cigaretter. Det fanns inga.

Ett ljus i bedrövelsen är den lilla supportergrupp vi har fått, som stöttar oss med kommentarer. De har blivit som en familj, en familj som hela tiden vill vårt bästa. Men, om de är en familj, varför är det bara systrar?

Är det inga män som läser vår blogg? Eller bryr de sig inte om oss? Eller är det något annat, är det något med män och webben?

Jag ska sluta grotta ner mig i självömkan och istället tänka ut ett brev om män och medier.

Kram
Kerstin

PS. Om du mot all förmodan tycker svaret 42 är kryptiskt så går det utmärkt att googla.

Animerad film, män och toaletter

Animerad film!

Animerad film!

Bästa kulturtant!

Vi har snackat färdigt om män för denna gång, tycker jag. Trots min hyllningstext till män hade jag svårt att förlåta det manliga könet igår på tåget till Göteborg, när jag stod och åt mina mikrovärmda köttbullar intill några halvpackade äldre män som bredde ut sig och talade om fotboll. Klockan var strax innan två och de var redan packade. Jävla sopor. Strax innan hade en av dem känt sig tvungen att berätta för mig hur mikrovågsugnen fungerade (man får värma sin egen mat på X2000, som du vet).

Ödmjukhet och stålsättning gäller i sådana lägen. För det finns ingen poäng i att resonera med fyllon och idioter, som Leo McGarry säger i ”West wing”. Och för övrigt är jag stormkär och tolerant.

Jag åt mina köttbullar i tystnad och twittrade om eländet i stället.

Vad kul att du twittrar, förresten! Sött att du gaddat ihop dig med min lillebror mot mig – ni två är ju två briljanta skribenter, så tillsammans kan ni säkert komma nästan i närheten av min nivå.

Men skit i det!

Igår var jag på kortfilmsminifestival på Hagabion i Göteborg. Med anledning av något som kallas International animation day. Jag vet inte om det är sanktionerat av FN, troligtvis inte hörru – trots att film definitivt är viktig för världen. Förra året gjorde jag mig lustig över World toilet day, innan jag läste på vad det egentligen handlade om. Då skrattade jag inte längre (19 november är det dags igen och då kan man tända en tändsticka och fira).

Det är Association Internationale du Film d’Animation (ASIFA) som står bakom International animation day; en fransk organisation grundad på 1960-talet. Jag läser innantill på nätet: ”International animation day firas i ett 40-tal länder och på ett flertal platser i Sverige denna dag. Animation i Väst har arrangerat visning i Göteborg sedan 2007.”

Någon lysande uppslutning av besökare var det inte. Vi var 23 personer. Och inte var filmerna särskilt märkvärdiga. Några polska och svenska, en brittisk, en bosnisk, med mera. Inget man direkt sätter sig och skriver brev hem om.

Men på tal om animation och fransmän. Kolla in Jacques Tati-inspirerande franska animerade filmerna ”L’illusionniste” och “Les triplettes de Belleville” av Sylvain Chomet. Ta mig tusan så bra filmer!

Nu ska jag snart äta gulasch! Hörs!

Kram!

Tänker på män(niskor) idag

Hej Tobias!
Jag tänker också på män idag. Jag tänker inte ofta på män, som grupp, men ditt fina, fina brev har fått mig att tänka.
.
Om jag tänker på män så där i klump gör jag det nog ofta på det orättvisa sättet.
.
Jag tänker surt på gubbarna som kommer in på bibblan och som med fast och krävande blick, redan i försvarsställning, beordrar mig att göra en sökning för att sedan hela tiden luta sig över mig för att (felaktigt) tala om för mig hur jag ska göra. “Men gör det själv då” säger jag aldrig.
.

Jag tänker irriterat på när samtal med män i min egen ålder hela tiden och oavbrutet rör sig kring deras engagemang och intressen.  Hur mitt bidrag till konversationen förväntas vara ett bekräftande. Hur, om jag tar upp något annat, deras blickar irrar iväg, hur kropparna lutar sig bakåt, hur man artigt väntar tills jag är färdig och sedan återgår till det man pratade om innan jag avbröt.

Jag tänker på hur medelålders män beter sig på den sunkiga Engelska puben, som jag gillar skarpt. Hur de för länge sedan gett upp och i sin uppgivenhet uppför sig som idioter mot allt och alla.

Men jag tänker också med glädje på hur mannen förändrats. Avgrundsskillnaden i papparollen, hur unga män inte skäms för sina känslor och hur unga män ständigt känner av och reagerar på sin omvärld.

Så börjar jag också tänka på män i min omgivning. Och helt plötsligt börjar jag tänka på kvinnorna också – jag tänker på människor.

Jag tänker på Emil som jag alltid blir glad av att träffa. Och Elin som är så stark fast hon inte vet om det. På Anders om alltid står bakom det jag gör och fångar upp mig när jag faller och Carin som har gjort mig till den jag är.

Så tänker jag på Hans, som är äldre än mig, men den bästa samtalspartner jag träffat, med ett genuint intresse för vad andra har att berätta, och de mycket, mycket unga killarna i gruppen Mankind som älskar biblioteket och alltid har en kram över till mig.

Jag tänker på Ingalisa som är så himla kul att uppleva saker med och på Jesper. Jesper som i sitt ordförråd helt saknar begreppet “det går inte”, som vet att man kan göra allt man vill. Till och med skapa fred på jorden.

Jag tänker på hur självcentrerad jag nu framstår som bara, till skillnad från dig, relaterar alla till mig själv och tänker att det får jag väl bjuda på då.

Jag tänker på hur jävla gråtmild jag blev nu och hur fräck jag är som kopierar din finfina text nästan rakt av. Lite missnöjd med det ena, men ganska nöjd med det andra.

Kram
Kerstin