Från Öfvergård till Waldner

Jag är ledsen att jag skriver så illa att du tror att jag anser att ni inte vet något om hur det är att vara gifta. Tvärtom menar jag att det inte är annorlunda än att leva tillsammans utan att vara registrerade hos skattemyndigheten. Du och din fru är som gjorda för varandra, men det vore ni även om ni inte gifte er.

Att det kommer att gå ännu bättre nästa gång ni målar en vägg beror inte på att ni gift er under tiden, utan att ni lärde er något. Både om att måla väggar, om er själva och om varandra.

Nej, äktenskapet är en civilrättslig historia som är praktisk men inte viktigt förrän man skiljer sig. Eller i alla fall inte innan man får barn.

I ditt förra brev skrev du att “Jag har läst att skilsmässostatistiken är katastrofal i Sverige”. Jag antar att du menar att skilsmässorna är katastrofalt många.

Jag tycker också att skilsmässostatistiken är, inte katastrofal men, illavarslande men från motsatt perspektiv.

Jag tror att alldeles för många stannar i äktenskap som sliter, tär och förstör. För många stannar hos någon som misshandlar dem psykiskt eller fysiskt. För många stannar hos den som krymper dem som människor. För många stannar i urusla relationer “för barnens skull”. Precis som om inte barn skulle ha det bättre med en glad mamma och pappa på var sitt håll än med två olyckliga föräldrar under samma tak. Och en hel massa människor fortsätter i sina dåliga relationer av rädsla för det okända eller för att det är billigare med en hyra än två.  Men jag har aldrig i min omgivning träffat några som skilt sig lättvindigt.

Sen är det väl ren matematik att fler skiljer sig när fler gifter sig.

常青树 Chang Qing Shu – Det evigt gröna trädet

Dessutom är jag förbannat trött på TV. Jag tittade på TV i veckan för första gången den här sommaren och alla dessa nakna och halvnakna kockar, inredningsprogram och öde-ö-såpor kan slänga sig i väggen. Dokumentären om hur svenska pingislandslaget slog kineserna med 5-0 i VM-finalen 1989 hade allt. Dramatik, sorg, glädje, hjältar och en massa pedagogik om att inte lämna bordet och vikten av att ha topspinn i backhand – eller hur det nu var. Men det var nog det enda värt att se på TV denna sommar.

Och nu undrar jag bara: vilken färg målade ni väggarna i?

Kram

Kerstin

Då ger jag dig rätt i allt

På förekommen anledning fick jag i helgen höra att blodkärlen i hjärnan drar ihop sig när man slutar röka och att man alltså blir dum.

Det åtgärdades snabbt med ett litet återfall och i vad som möjligen kan ha varit ett ögonblick av klarsynthet  insåg jag varför du tycker att jag är taskig fast jag bara tycker att jag säger sanningen.

Du tror att jag retas när jag säger att du är duktigare och vuxnare än jag. Jag trodde att vi sedan länge var överens om att du plockar fler vuxenpoäng än jag, men ok. Jag ska inte kalla dig för vuxen och och duktig på ett tag. Jag ska inte ens larva mig och säga dålig och barnslig istället.

Jag ger dig också vinsten i den stora “tycka-synd-om-kampen”.

Vad är väl mina sluta rökakval jämfört med din plåga att i solsken bära hem kattmat. Vovvens fodersäckar väger säkert 25 kilo, men jag tar dem i bilen och handlar molniga dagar, så det är inte ens i närheten av att vara en näradödenupplevelse.

Nej, innan vi blir som en Monty Python-sketch om vem det är mest synd om sträcker jag vapen. Möjligen har denna roliga, vilsamma och vackra helg också gjort mig riktigt snäll.

Kramar
Kerstin

Hövdingen

Men Joakim!

Toby före CJ! Hur tänkte du då? Tobys figur var (förstås) bra i början, men han blir så förbaskat gråtmild på slutet. Och, som jag kommer ihåg det, med en massa relationstjafs och tvillingfödslar? Är jag kanske fortfarande en lite arg kulturfascist?

Och haha! Nej det finns nog inget i hela världen jag är lika besatt av. Jag har heller aldrig träffat på någon kvinna som kan varje replik, skådis, avsnitt och detalj i en tv-serie på 150 avsnitt. Detta måste vara en manlig egenskap precis som att kunna varje beställningsnummer i Clas Ohlson-katalogen. Jag kommer ju inte ens ihåg alla karaktärer du nämner. Favoritserie har uppenbarligen en annan innebörd för mig än för dig. Men jag skäms lite över det lättvindiga sätt jag behandlade mina favoritkaraktärer på.

Nä, istället över till fotboll. Fotboll är under inga omständigheter kultur, så jag får hitta på något lämpligt alibi medan jag skriver.

Jag ser ju att ditt engagemang rör sig kring superfotbollen. Mitt är mer på Aktionsgruppen Rädda  Bajens nivå. Deras manifest skrivs när Hammarby (laget i mitt hjärta) tagit sitt första SM-guld 2001 och kräver att klubben resolut måste hitta tillbaka till sina rötter. Bland annat genom att återinföra 4-2-4 systemet enligt Nacka Skoglunds modell. Det vill säga fyra bärs före, två i pausen och fyra efter matchen. Manifestet skapade en viss uppståndelse men är naturligtvis ett skämt?

Ok. Så en liten glimt från en fotbollsvärld du inte kan föreställa dig. Damfotboll på 60- och 70-talet.

Vi började med fotboll för att hålla formen inför handbollsäsongen när vi var sådär 16 år. Du kan föreställa dig hur dålig den är som börjar med fotboll i den åldern. Ändå gick vi rakt igenom tre, fyra serier så många andra var ännu sämre. Vi värvade spelare utifrån hur trevliga kompisar de var och tänkte mest på att roa oss. Tack var goda kontakter fick vi spela i en hel massa länder och glimten jag tänkte ge är från Mexico och handlar mer om kulturkrock än fotboll.

Vår guide hävdade bestämt när vi frågade att vi skulle spela på Aztekastadion (med plats för 100 000 åskådare). Vi vägrar, sa vi, hur kul är det med öde läktare? Det blir fullsatt, sa guiden. (Allt naturligtvis lögn, eller, inte lögn utan ett sätt att göra oss glada.) När vi spelade i Mexico City rullade man ut syrgastuberna till sidlinjen och de mexikanska spelarnas taktik var att stoppa varje farlig boll utanför straffområdet med händerna, och det blev alltid bara frispark.  När vi skulle hämta vårt pris på fotbollsförbundet var ordföranden skjuten. Under nyårsfirandet.

En av flera skojiga fotbollsresor.

För mig är alltså fotboll ett sätt att ha kul med goda vänner och mitt intresse för elitfotboll vaknar bara när det är VM.

Så till alibit.

En av de roligaste böcker som skrivits är Per Wahlöös Hövdingen, Per Wahlöö som tillsammans med Maj Sjöwall la grunden till hela det svenska deckarundret.

Hövdingen är en roman, som möjligen lika gärna skulle kunnat vara en ren dokumentär, om Malmö FFs tillkomst. Det finns en beskrivning av en b-lagsmatch i gärsgårdsserien som borde vara obligatorisk läsning för alla idrottsskribenter. Läs!

Sådär! Fortfarande lika nyfiken på din chiliartikel. Vad säger du om choklad i chili? Funkar utmärkt tycker jag.

Kram
Kerstin

Kommer oblygt ut som West Wing-fanatiker

Toby?! Inte nödvändig!?!

(Det där jag skrev nyss är alltså exempel på hur jag var som ung och lite arg kulturfascist).

Skämt åsido. Jag älskar Toby mest. Och jag älskar ännu mer hur Toby samspelar med Bartlet; redan från Crackpots and These Women-avsnittet fram till den inget annat än oundvikliga clashen de har kring rymdfärjan. Läste en intervju med Richard Schiff där han förklarade att han själv var drivande i att göra Toby så tyngd och butter. Citerar fritt ur minnet: ”Toby förstod att hans ord vägde oerhört tungt hos presidenten; Tobys råd kunde förändra ett policybeslut – han kunde påverka om människor dog eller levde. Jag var tvungen att visa hur den tyngden låg på Tobys axlar”.

Tvåa på listan är CJ. Förstås. En otroligt välskriven karaktär.

Sen blir det svårare. Jag väljer bort Sam (underbar men uppenbar), Leo (trots att han kan häva ur sig en sådan sak som att han är ”två eller tre tuggor” från att lista ut vilken hemlig ingrediens en särskild kock har i sin potatissallad), Annabeth Schott (ÄLSKAR Kristin Chenoweth, men hennes karaktär dyker upp efter att Aaron Sorkin sedan länge lämnar serien, vilket gör att mitt renläriga Sorkin-hjärta måste välja bort henne), Abigail (nära men inte tillräckligt) och Lord John Marbury (för att han är lite för mycket tivoli på något sätt).

Trea blir istället Bruno Gianelli. Hans briljans är så sylvass. Favoritcitatet är från en dialog med Toby efter att en statlig rapport kommit ut som gör att USA helt plötsligt har betydligt fler fattiga än tidigare (på grund av att man valt att ändra hur man räknar ut om någon är fattig eller inte). ”Jag ska sälja det här på samma sätt som [insert nån dudes namn jag inte minns namnet på här] sålde vit lax; ‘kommer garanterat inte att bli rosa i burken’”, säger Bruno. Toby ser frågande ut och är fortfarande orolig för att rapporten ska sätta Vita Huset i ett dåligt ljus. Bruno svarar: ”Har de andra haft makten så här länge och inte fixat det än?”.

Det är så självklart! Och Bruno vet det!

Fyra på listan: Nancy McNally. Hon är bäst i Someone’s Going to Emergency, Someone’s Going to Jail-avsnittet. ”Har jag en väldigt androgyn röst?”. Haha!

Okej. Inser nu när jag skrivit det här att jag antagligen framstår som svårt sinnessjuk. Men när det kommer till West Wing kan jag hålla igång ett samtal i flera timmar, och först då känna att jag kommit igång.

Avslutningsvis ger jag dig något att diskutera i smågrupper. Aaron Sorkin har skrivit ett fiktivt möte mellan Bartlet och Obama som dök upp i New York Times innan valet 2008. Fiktion blir inte mycket verkligare och mer relevant än så.

Några PS här också efter att jag gick upp lite väl mycket i att skriva om West Wing: 1) Nej, det ska inte vara tomat och inte lök i en chili. Det tar bort smakerna man egentligen är ute efter; 2) Asbra filmtips! Har inte sett och ska kolla; 3) en stilla undran är om du, som jag visar här ovan, har en sån där serie eller film eller bok som du blivit liksom lite för besatt av?

Nu: sova. Hörs imorgon!

Urga och några pinsamheter

Hej Joakim!

Älskar Chili…Redan lagat…Redan skrivit om…Bourdain (den ende kock jag vet vars böcker hamnar bland författarbiografierna och inte vanliga biografier på biblioteket)…Ett förbaskat bra filmtips…Och dessutom, du vill verkligen veta vilka som är mina favoritkaraktärer i West Wing! Ha! Det är rätta vägen in i mitt hjärta.

Klart jag måste få läsa det du skrivit om chili, och gärna annat du skrivit om mat. Försöker verkligen att lämna mat-temat, men måste få veta: ska det vara lök och tomat i chili, vad tycker du?

Filmtipset var perfekt. En av mina söner har pratat sig varm för King of Kong men sedan föll den i glömska hos mig. Ska ses snarast.

West Wing. Det var ett tag sen nu, så tänk om jag glömt någon. Många av skådisarna kom in i serien med mycket cred hos mig som John Spencer, Alan Alda, Lily Tomlin, Jimmy Smits … men jag ska försöka bortse från det.

CJ Cregg är naturligtvis min favorit. Hon är väl allas favorit. Eller börjar halva världen hata mig nu? Finns det personer som inte gillar henne? Sen blir det knepigare. Presidentens fru, Abbey, måste väl ha skrämt en hel del amerikaner så henne tar vi. Och Josh Lyman förstås. Hans karaktär blev bättre och bättre. Sen är det jämnt mellan flera, men Lilly Tomlin är underbar så jag säger hennes figur Deborah Fiderer. Den enda karaktär jag hade svårt för och inte tyckte var nödvändig var Toby Ziegler (börjar andra halvan av världen hata mig nu). Jösses, det här känns jättenördigt men vilka är dina favoriter? Kan inte låta bli att tycka att det vore kul om det var Toby Ziegler men att du var helt likgiltig för CJ.

Så får jag väl också dra mina svar på filmfrågorna.

Det blir två tips. Först Exit Through the Gift Shop som du väl med största sannolikhet har sett, men om du missat… Dels för att den handlar om ett favorittema och dels för att jag inte är säker på om vi blivit utsatta för en bluff eller en dubbelbluff.

Det andra är en fantastisk road movie som heter Urga – kärlekens tecken om herden Gombo som lever i sin jurta på den mongolska stäppen men en dag blir tvingad av sin fru att ta sig till staden för att köpa kondomer. Familjen har redan de barn de enligt kinesisk lag får ha. Låter inte kul? Men det är den. Kul, vacker och tankeväckande. Den verkar vara svår att få tag på, men jag har en gammal VHS om du verkligen skulle vilja se den.

De övriga filmerna är mer allmängods. Pinsamt nog älskade jag en av de mest utskällda Hollywoodfilmerna. Waterworld med Kevin Costner. Såg den gång på gång och undrade vad det är för fel på mig.

Medan en film jag bara tyckte var pinsam (trots goda skådespelarinsatser) var Så som i himmelen. Blir generad bara av att tänka på detta pekoral.

Hade nu tänkt att ge dig en snygg boll att spinna vidare på , en fotboll, men jag skriver alltid för långt så det får bli en annan gång.

Larry och Gerry

West Wing, ja. Vilken tv-serie! Aldrig tidigare hade amerikanska skådisar visat upp en sådan simultankapacitet. Denna förmåga att kunna gå och prata samtidigt. Oavbrutet. Och nästan i munnen på varandra.

.

Favorithak i Jerusalem

West Wing är definitivt en favoritserie. Tillsammans med en massa andra. Minns att vi på Versavee i Jerusalem listade de mest nyskapande serierna, men minns inte vad vi kom fram till. Nog måste vi väl ha nämnt MASH, Twin peaks, Brightshead Revisited, Monty Python, Hill Street Blues… Men jag minns det överraskande förslaget Melrose Place! Lyckades vi utse en värdig vinnare?

Och så det här med twitter. Du skrev nån gång vad det ska stå på din gravsten. På min får det väl stå “Hon var en evig vindflöjel som aldrig kunde stå för sina ord”. Men det är ju inte alls dumt med twitter.

Gaddat ihop oss, jag och din bror? Njaä det tror jag inte. Vi ska nog bara se till att utnyttja tiden på bästa sätt och använda chansen du gett oss.

And now for something completely different apropå Monty Python.

Vi har ju båda ägnat en del av sommaren åt Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Jag vet inte hur lång du kommit, jag gjorde halt efter Balthasar den här gången, men så här långt verkar du vara överens med mig både om att det är en exceptionell läsupplevelse och att Durrell trots det är lite dryg och pretentiös.

Jag har också berättat om brorsans, Gerald Durrell, oerhört roliga bok Min familj och andra djur, där han skojar rejält med sin dryga bror. Boken handlar om fem fantastiska år på Korfu dit familjen flyttade då författaren var tio år. Jag misstänker att du inte har sprungit iväg till biblioteket ännu, så här kommer några smakprov.

Ur förordet citerar jag några tack. “Till min familj. Helt omedvetet har den försett mig med mängder av material och givit mig mycket hjälp under författandet genom att disputera våldsamt och sällan vara överens.” “Till min hustru som gladde mig med att skratta uppsluppet när hon läste manuskriptet för att sedan tala om för mig att det var min stavning som hade roat henne.”
Där har du en bild av författaren.

Deras egen bild av Korfus atmosfär beskrivs bäst genom en text på sjökortet över ön: “VARNING: Då bojarna som markerar grunden sällan befinner sig i rätt position uppmanas sjöfarande att vara på sin vakt när de färdas vid denna kust.”
Ok, där har du bilden av ön.

“Vi tog bara med oss vad vi ansåg vara livets nödtorft. Så bestod Margots bagage av massor av genomskinliga klädesplagg… Leslies väska innehöll två revolvrar, en bok som hette Var och en sin egen vapensmed och en oljekanna som läckte. Larry hade två koffertar med böcker … själv färdades jag med de ting jag ansåg oundgängliga: fyra zoologiska böcker, en fjärilshåv, en hund och en marmeladburk full med larver.”
Så, då har du fått en bild av syskonen.

Intåget i Korfu stad, som pretto Larry önskat vara majestätiskt, sker i två fallfärdiga droskor, dragna av skrämda hästar, med en stormskällande hund och med omkring tjugofyra upphetsade byrackor som förföljer droskorna.
Problemen att hitta ett lämpligt hus verkar oöverstigliga tills dess att man lär känna taxichauffören Spiro som kan fixa allt. “Det var Spiro som lånade oss pengar när han fick reda på att våra pengar ännu inte kommit. Och det var han som åtog sig ett allvarligt samtal med bankdirektören om hans brist på organisation. Att det inte var den stackars direktörens fel avskräckte inte honom det ringaste.”

Det är Spiro som fixar den smultronröda villan till familjen.

Gerry på Korfu

Efter ett tag bjuder Larry in så många författarvänner att man måste byta till en större villa. Den påskliljegula. Tillslut, under hotet om besök av tråkiga släktingar från England köper man den lilla snövita villan för att kunna säga att man inte har plats.

Men egentligen handlar boken mest om Gerrys stora kärlek till djur. Spindlar, kråkor, tvestjärtar och alla andra.

Det är helt omöjligt att göra boken rättvisa med så korta citat, men när jag läste den på Stockholmståget för ett tag sedan skrattade jag så våldsamt att fyra personer kom fram och frågade vad jag läste.

Så du ser, du måste låna den.